Skolor missar tecken på tvångsgifte

Det är närmast omöjligt att få en bild av problemets omfattning. Den utredning som låg till grund för beslutet att skärpa lagen mot tvångs- och barnäktenskap konstaterade 2011 att man famlade i mörker. Den nationella samordnaren mot hedersförtryck, Juno Blom, satt med i utredningen:

– Det är ju ett enormt svek mot dessa ungdomar att vi inte ens vet hur många det rör sig om!

Nödtelefonen vid hennes kompetensteam vid länsstyrelsen i Östergötland har bara sedan i februari fått in 42 fall av bortförda barn. I teamets årsrapport får kommunerna kritik för både passivitet och bristande kunskaper.

– Flertalet tar inte sitt ansvar, säger Juno Blom.

Bland de 131 kommuner som svarat på Dagens Samhälles enkät är det bara fyra stycken­ som med säkerhet vet att elever i somras fördes utomlands för att giftas bort: Kristianstad, Nacka, Stockholm och Västerås. Att det skett i andra stora kommuner står utom allt tvivel, menar expertisen. Förmodligen också i små kommuner.

Halmstad och Malmö vägrade svara på enkäten. Malmös utbildningschef Jens Jordling skriver att staden ”inte har tillåtelse att göra förfrågningar på skolorna som rör den här typen av uppgifter”.

Enligt Sveriges Kommuner och Landstings jurister har han visst tillåtelse att efterfråga uppgifterna. Och de hade varit intressanta att ta del av eftersom tidningen Sydsvenskan redan för åtta år sedan konstaterade att ett tiotal barn och ungdomar gifts bort varje år enbart i stadsdelen Rosengård.

– Jag ser hans svar som en undanflykt. Frågan är besvärlig, jag har mött många chefer och politiker som dragit sig för att lyfta den, säger rättssociologen och experten på hedersförtryck Astrid Schlytter vid Stockholms universitet.

En handfull kommuner svarar att de haft elever som blivit bortgifta tidigare läsår – men inte just i somras. Experter som DS varit i kontakt med slår fast att problemen funnits länge, men att de vuxit efter den stora asylinvandringen hösten 2015.

Hederskulturen är relativt utbredd i länder som Syrien­ och Afghanistan. Många mind­re kommuner med relativt liten erfarenhet av hedersförtryck måste nu hantera denna komplexa fråga när tusentals människor från dessa länder har flyttat in.

– Därtill innebar flyktingvågen 2015 att skola och socialtjänst fick fullt upp med andra uppgifter och kunde lägga mindre energi på att hjälpa hedersförtryckta ungdomar som är uppväxta i Sverige, säger Astrid Schlytter.

13 av 131 kommuner misstänker alltså att barn fördes utomlands för tvångsgifte i somras. En hög siffra?

– Ja och nej. Det är ju fasansfullt redan att det händer i var tionde kommun, men jag är övertygad om att det är långt vanligare än så. Det skulle skolorna veta om de lärde sig att tolka signalerna bättre.

En femtedel av kommunerna uppger i enkäten att de har elever som uttryckt oro för att bli bortgifta. En hög andel?

– Nej, tvärtom. Barn som lever under hot om att bli bortgifta finns säkerligen i varenda kommun i Sverige.

Bland de 13 som misstänker bortgifta barn finns mindre kommuner som Haparanda, Stenungsund och Ljungby. I Ljungby rör det sig om en elev på gymnasiet.

Birgitta Bergsten, chef för elevhälsa och mångfald, är orolig:

– Känslan i elevhälsoteamet är att det sker mycket­ påverkan på elever med utländsk bakgrund som vi inte ser. En del uttrycker oro för att de inte får träffa vem de vill, skriver hon i sin kommentar.

Köping har inget fall just i år men biträdande rektorn Yvette Folin på Scheeleskolan (högstadiet) misstänker att en eller två elever blev bortgifta i fjol:

– Mörkertalet är stort och det är svårt att bevisa att det har hänt, säger hon i ett bekymrat svar.

Själva uppföljningen av försvunna elever är bristfällig, visar DS enkät. Drygt 40 kommuner svarar att de ”saknar en dokumenterad rutin för att ta reda på vad som hänt om en elev inte kommer tillbaka efter ett lov”. Även kommuner med nedskrivna rutiner gör många gånger för lite, menar Juno Blom:

– Tidigare i år startade vi kampanjen ”Saknad” för att tydliggöra kommunernas ansvar för dessa barn. Vi i kompetensteamet är frustrerade över att så lite sker.

Det har aldrig gjorts någon nationell kartläggning av skolornas arbete mot ­hedersförtryck, berättar ­Teresa Fernandez Long, undervisningsråd på Skolverket:

– Vi har inte hela bilden. Och jag håller med om att situationen är bekymmersam på sina håll, säger hon.

Vilket stöd kan ni ge skolorna?

– Vårt informationsmate­rial är sju år gammalt, så vi håller just nu på att revidera det. Vi lyfter bland annat pojkarnas roll, både som offer och förövare. Och vi ser över råd och stöd till lärarna.

– Skolans roll är oerhört viktig! Barnen tillbringar så mycket tid där att de hinner utveckla förtroendefulla relationer med vuxna. I skolan kan de våga öppna sig och berätta om sina problem.

Skolornas brister kompenseras i viss mån av livsavgörande insatser från olika frivilligorganisationer. Mariet Ghadimi vid Tris (Tjejers rätt i samhället) fick ett samtal på själva skolavslutningsdagen i försomras:

– Flickan ringde mig från rektorns rum direkt efter avslutningen. Hon vägrade gå hem, sa att hon var säker på att föräldrarna skulle gifta bort henne. Skolan hade uppenbarligen ingen upparbetad rutin, men tillsammans löste vi situationen.

Vad gjorde ni?

– Det var ännu kontorstid så vi hann få tag i rätt folk på socialtjänsten som lyckades hitta ett jourhem. Fallet utreddes sedan av socialnämnden som i sin tur skickade ärendet till förvaltningsrätten som beslutade att flickan skulle placeras i ett familjehem.

Mariet Ghadimi är orolig över de bristande kunskaper hon möter, i synnerhet i mindre kommuner.

– Men det finns hopp. Förut var det nästan bara storstäderna som kontaktade oss för utbildningsdagar, nu är det nästan bara små kommuner som gör det!