Sverigedemokraterna

Wallmarks dubbla lön ringar in SD:s problem

SD har svårt att attrahera kompetent folk. SD har också på motsvarande sätt fått svårt att haka av sig inkompetent folk.

Peter Wallmark, gruppledare för Sverigedemokraterna i Stockholms stad, har anställt sig själv som sin egen politiska sekreterare. På så vis har han kunnat lyfta dubbel lön på nära hundratusen kronor i månaden.

Därmed avslöjas ytterligare en SD-företrädare med tvivelaktigt agerande, vilket har gett de gängse reaktionerna under veckan: garv i sociala medier, och mer polerade konstateranden om att Sverigedemokraterna tycks ha en tendens att dra till sig företrädare som beter sig eljest i största allmänhet.

Samtidigt finns det – om man lyfter blicken en smula – sociala mekanismer i svensk offentlighet som förstärker detta eljest. Dessa mekanismer drivs på av reaktionerna mot SD, dess företrädare och väljare, och konsekvenserna drabbar i slutänden inte bara partiet utan i någon mån oss allihop som medborgare.

För att jämföra: I Norge nyligen träffade jag en före detta politiker som numera arbetar på en högprofilerad post på en av landets större organisationer för jämlikhetsfrågor. Att vederbörande tidigare varit aktiv i Fremskrittspartiet (FrP) var inget hinder vare sig för att få jobbet, eller att bli tagen på allvar på posten.

FrP är i avgörande avseenden olikt SD, men det är också ett antietablissemangsparti med fokus på stram invandring, som de etablerade partierna och medierna tvekade kring hur de skulle bemöta. Svaret blev normalisering inte bara politiskt, utan också i social mening. 

I Sverige hade en motsvarande karriärväg varit otänkbar. Att gå över till SD, eller ens öppet uttrycka sympati med Sveriges tredje största politiska kraft, är att göra sig oanställbar, inte bara i offentligheten utan på stora delar av arbetsmarknaden överhuvudtaget.

Följaktligen har SD svårt att attrahera kompetent folk. SD har också på motsvarande sätt fått svårt att haka av sig inkompetent folk. Det är inte bara det att det inte finns några ambassadörs- eller landshövdingsposter att dela ut för dem högst upp. Frågan är om man ens kan få jobb i kassan i sin lokala mataffär. 

Eller tror någon att Ica vill förknippas med SD?

Dessutom har kompakt misstro från omgivningen den oavsedda konsekvensen att det svetsar människor samman. Talar man med sverigedemokrater, får man höra om de starka banden och den unika så kallade ”SD-andan”: Man lämnar inte en kompis eller kollega i sticket. Alltså släpar partiet med sig en Kent Ekeroth eller Gustav Kasselstrand långt efter att man har upptäckt att de inte skriver under på de värderingar man försöker kommunicera från partiledningen.

Allt detta är inte bara ett problem för SD, utan ett demokratiskt problem i vidare mening. Fem av de övriga partierna har de senaste veckorna gjort sitt yttersta för att ytterligare öka Sveriegdemokraternas tillväxt genom att ingå en överenskommelse som i praktiken bygger på en storkoalition med rum för allt och alla utom själva väljaropinionen. Det är alltså inte osannolikt att SD fortsätter att växa i väljarstöd, samtidigt som det förblir ett randfenomen i social mening. Oavsett var man står i migrationsfrågan bör man se att det inte är en sund utveckling.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.