Klyftor

Vinnarna på ojämlikheten har fått för mycket makt

Sett över tid har det skett en stor förskjutning i hur vetenskapen ser på ojämlikheten och dess konsekvenser. Samtidigt är det uppenbart att politiken och väljarna befinner sig någon helt annanstans.

Det har hänt något i debatten om inkomstskillnader. Internationellt sett uppfattar allt fler ojämlikheten som ett problem, även yrkesgrupper och institutioner som förut brukat tycka att klyftor är något oproblematiskt eller till och med fördelaktigt. Det gäller bland annat näringslivstopparna i Davos, institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken samt många forskare i nationalekonomi.

Ett talande exempel är att tre ledande ekonomer på IMF nyligen gav ut en bok med anmärkningsvärt skarp kritik mot den egna institutionens tidigare policyrekommendationer. I diagram efter diagram visar de hur länder som implementerat valutafondens råd om avreglerade valuta- och finansmarknader, privatiseringar av infrastruktur och försvagad arbetsrätt inte åstadkommit den tillväxt som förespeglats, men däremot orsakat växande klyftor.

Inte nog med det: de tre IMF-ekonomerna menar att ojämlikheten i sig är direkt skadlig för tillväxten. Påståendet är inte okontroversiellt, men det är uppenbart att allt mer forskning på senare tid ifrågasätter vad som tidigare varit närmast självklart inom nationalekonomin: att man inte kan ha både jämlikhet och tillväxt samtidigt.

Tvärtom, säger IMF-ekonomerna, vars forskning dessutom visar att inte heller omfördelande politik påverkar tillväxten negativt.

Sett över tid har det alltså skett en stor förskjutning i hur vetenskapen ser på ojämlikheten och dess konsekvenser. Samtidigt är det uppenbart att politiken och väljarna befinner sig någon helt annanstans. Det är inte vänsterpolitik som segrar i dag, varken i Sverige eller i de flesta andra jämförbara länder.

Det är inte nödvändigtvis så paradoxalt som det verkar. Tvärtom är det sannolikt att ojämlikhet föder ojämlikhet. När klyftorna växer förändras människors syn på vad som är acceptabla skillnader och på vad de tror att politiken kan påverka.

Men framför allt: Det har aldrig handlat om vad vetenskapen säger. Det var kanske lätt att tro det, åtminstone om man tillhörde vänstern, på den tiden nationalekonomer brukade säga saker som att ”inget är mer förgiftande än att fokusera på fördelningsfrågor” (Robert Lucas, ekonomipristagare 1995) eller ”tja, livet är orättvist” (Milton Friedman, ekonomipristagare 1976).

Den tidens vetenskapliga inramning gav tyngd åt politiska intressen. Men det var hela tiden intressena som spelade den avgörande rollen.

Det som sker när ojämlikheten växer är att dessa intressen blir ännu starkare. Ju mer man vunnit på de växande klyftorna, desto mindre intresserad är man av att förlora det och desto större resurser har man för att påverka politiken.

Det är viktigt att vetenskapen uppmärksammar ojämlikhetens effekter och försöker bidra till att ta fram åtgärder för att vända utvecklingen. Men utan insikt om intressets makt kommer det inte att bli mycket verkstad. Verkningsfulla reformer för mer jämlikhet måste utgå från en analys av hur de som förlorat på ojämlikheten kan stärkas och hur vinnarnas oproportionerliga makt kan motverkas.

Det kommer, som så ofta annars i politiken, inte att räcka med att ha rätt. Det svåra är att få rätt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.