Villkoren i välfärden är nästa jämställdhetsreform

Personalbristen är en påminnelse om att nästa stora jämställdhetsreform måste handla om att förbättra villkoren för alla som jobbar inom vården och omsorgen. För att det är Sveriges största arbetsplatser för kvinnor. Och för att så många andra kvinnors frihet och jämställdhet är beroende av att välfärden fungerar, skriver Lisa Pelling.

Gästkrönika

Det är semestertider och högsäsong för rapporter om personalbrist i välfärden. Det är som alltid på sommaren överfullt på BB, det kommer larm om operationer som måste ställas in. Hela vårdavdelningar stängs.

Bakom rubrikerna finns alla arbetsplatser där marginalerna är tunnare än vanligt. Semesterschemat gick inte riktigt ihop, igen. Kollegan som egentligen hade behövt vila för värkens skull är inne och jobbar ändå. Hon som skulle ha varit handledare åt extratjänsten är sjukskriven. Hyrläkaren är inte insatt i rutinerna och ingen har hunnit ge semestervikarien någon ordentlig introduktion, det blir fel hela tiden och det är oordning i förrådet.

Personalbristen är en påminnelse om att nästa stora jämställdhetsreform måste handla om att förbättra villkoren för alla som jobbar inom vården och omsorgen. För att det är Sveriges största arbetsplatser för kvinnor. Och för att så många andra kvinnors frihet och jämställdhet är beroende av att välfärden fungerar.

Jämställdhet handlar om att dela lika både på det betalda och det obetalda arbetet, men så länge strukturer och samhället lägger omsorgsansvaret främst på kvinnor kommer jämställdhet att handla om att hemtjänsten funkar och förskolan har öppet, att personalen på fritids hinner hålla koll och att LSS-timmarna räcker till.

Trots att arbetslösheten i Sverige är så låg, ja trots personalbristen, har många har ändå ett otryggt jobb. Det är värst inom handeln. Enligt statistik från Handelsanställdas förbund har bara 19 procent av arbetarkvinnorna inom detaljhandeln en fast anställning på heltid (juni 2018). Men prekariseringen äter sig in även i välfärdsyrkena. Allt fler jobbar allt längre med en tidsbegränsad anställning: ett vikariat, en provanställning, en allmän visstidsanställning. Den som har ett jobb blir arbetslös igen och igen, många hinner aldrig kvalificera sig för ersättning från a-kassan. Enligt OECDs OECD Employment Outlook 2018 rapporterar bara 21 procent av de arbetssökande i Sverige att de kan få a-kassa. Snittet inom OECD är 29 procent, i våra nordiska grannländer är andelen betydligt högre: i Danmark får 42 procent a-kassa, i Finland 64 procent av de arbetssökande.

Andra har en tillsvidareanställning, men med för få garanterade timmar för att kunna försörja sig. Och för få timmar för att kunna tacka nej till extrapasset även om det är på dotterns födelsedag eller på skolavslutningen.

Trasprekariatet är de som har timanställningar eller kallas in vid behov. Sms-anställningar: den som svarar snabbast och hugger först när timmarna släpps får jobba. De är anställda så länge de är på arbetsplatsen, men blir arbetslösa varje gång de går därifrån.

Jämställdhet handlar om att ha makt över sitt liv och sina livsvillkor. Att inte vara beroende av någon annan för att kunna betala hyran. Det har inte den som ständigt måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Det har inte den som gång på gång måste jobba mer än kroppen orkar, eller den som stressas sönder av oron över att kunna göra ett bra jobb varje timme och kvällspass.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.