Krönika
Januariavtalet
30 oktober 2019 kl 05:10

Vill man så går det – även i svensk politik

Det sägs att svensk politik tar tid. Att utredningar ska göras och göras om, att frågor ska harvas, manglas, skakas, stötas och blötas innan det är dags för genomförande. Men reformen av Arbetsförmedlingen visar att det kan gå fort – när politikerna vill göra något.

Januariöverenskommelsen har inte hunnit fira sin första årsdag, men redan är det nog ganska många som i hemlighet går och hoppas att den inte ska vara kvar i jordelivet särskilt länge till.

Mycket har redan sagts om denna besynnerliga regeringsbildning som överenskommelsen gett upphov till, och mycket mer kommer att sägas. Men i min värld är kanske det mest intressanta med den förda politiken vad den avslöjar om hur svensk politik faktiskt fungerar – bortom alla floskler och berättelser som vi berättar för oss själva.

Det sägs att svensk politik tar tid. Att utredningar ska göras och göras om, att frågor ska harvas, manglas, skakas, stötas och blötas innan det är dags för genomförande. Detta är, får vi höra, det svenska sättet att göra saker på. När januariöverenskommelsen var ny var det också många som trodde att det var denna vana att utreda och utreda igen som skulle begrava socialdemokratins samarbetspartner; likt den olycksalige Josef K i Franz Kafkas ”Processen” skulle C, MP och L tappa bort alla de löften de fått i en sorts byråkratisk labyrint som Socialdemokraterna skulle konstruera runt dem.

Jag måste erkänna att jag själv trodde på den berättelsen. Vilket är varför januariöverenskommelsen verkligen fascinerar mig. Ta reformen av Arbetsförmedlingen som nu genomförs med buller och bång. Här talar vi inte om åratal av stötande och blötande, inte. När man läser om reformen i tidningarna numera är ord som ”kaos”, ”haveri” och ”krasch” påfallande vanliga.

Det är lätt att recensera politik från läktaren. Men en observation, som borde vara tämligen okontroversiell, är att denna reform verkligen genomförts med exemplarisk skyndsamhet. Det har till och med gått så fort att den stött på en hel drös oförutsedda problem och påtvingade kursändringar, samtidigt som den orsakat en del hel sura miner ute i kommunerna både bland S-märkta och C-märkta kommunpolitiker.

Politik är att vilja, konstaterade redan Olof Palme. Och borde inte denna reform om något illustrera att när väl politikerna vill göra något, då kan det verkligen gå riktigt fort. Att det till och med går så fort att de, av allt att döma, saboterar för sig själva i sin stora hast gör ju bara saken övertydlig.

När frågan om IS-återvändare var på tapeten fick vi höra att man verkligen ville göra saker, men att det helt enkelt var omöjligt att bara tvinga igenom en massa ogenomtänkta reformer och lagändringar. Så gick det helt enkelt inte till i Sverige. Den förklaringen gick i någon mån att tro på då, men går den verkligen fortfarande att tro på idag?

Att montera ned Arbetsförmedlingen och rätt och slätt stänga dess kontor i många orter ute i landet, utan att ha det riktigt klart för sig vad som dessa kontor ska ersättas med, är en ovedersäglig illustration på att våra politiker verkligen kan göra saker, när de vill. Baksidan på detta mynt torde ju vara att när våra politiker underlåter att göra saker de säger att de vill men inte kan genomföra  – är förklaringen snarare att de egentligen inte vill.

Hade jag fått välja ett område där vår regering skulle visa riktig handlingskraft och en vilja att få saker gjorda på direkten skulle jag inte valt en ”marknadsreform av Arbetsförmedlingen” i första hand.

En läxa går dock att dra från detta: det finns säkert många andra områden inom politiken där stora delar av den svenska befolkningen numera förväntar sig en liknande sorts hastighet och entusiastism. Nu när väljarna vet att det går om man bara vill, kommer de antagligen att bli långt mer besvikna än tidigare om ingenting händer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.