De som följer radio, tidningar och tv översköljs av reportage och nyheter om hemskheter från hela världen som väcker känslor. Terrorrattacker, krig, skjutningar, knivdåd, döda barn, naturkatastrofer, kidnappningar, gruppvåldtäkter och så vidare. Dessutom är alla händelser utvalda och framlagda för att vara just så känsloväckande som möjligt.
Den situation som råder i dag är ny sett i ett historiskt perspektiv. Våra hjärnor är visserligen plastiska och anpassningsbara. Men genetiskt är människan präglad att ha koll på den närmaste omgivningen; släkten, den egna hembyn, grannbyn. Därför kan alla intryck kännas övermäktiga att ta in ibland. Vi är inte gjorda för det helt enkelt.
Förutom att det är jobbigt att känna med de drabbade finns en stor risk att vi glömmer bort det som behövs för att hantera och sortera bland känslorna: det rationella tänkandet. Vi har hittills inte lyckats att hänga med i utvecklingen och parera mentalt och känslomässigt.
På grund av medias genomslagskraft har politiken allt mer börjat välja sina strider och retorik utifrån vad media kan tänkas snappa upp. Fokus har ökat på de svaga och utsatta. Det har medfört att politikens fokus på desamma har ökat. Enskilda frågor, särskilda situationer och frågor som rör upp känslor får mer uppmärksamhet än andra. Och politikerna förväntas reagera på dessa, ta avstånd och fördöma ditten och datten, trots att det i sig inte på något vis ökar säkerheten eller minskar eländet.
Vad politiker säger har således blivit mer intressant än vad de faktiskt gör. I sin tur har det gjort att behovet av djupgrävande och analyserande journalistik har minskat. Det blir en ond spiral. Snabbt och enkelt ska det vara. Allt detta kan säkert rättfärdigas i den enskilda situationen. Varje tidning vill förstås överleva och varje politiker vill ha röster och få uppmärksamhet. Men få tänker på konsekvenserna för samhället i stort.
Exempel på sådant är att viktiga reformer och förändringar i politiken inte görs i tid, för att de inte är sexiga nog varken för politiker eller för media att syssla med. Eller att stopp inte sätts i tid, som vi kunde se i migrationsfrågan. Regeringen levde på hoppet och fördröjde beslutet in i det allra sista för att den hoppades att få slippa se ut som ”bad-guys”. Men den misslyckades som bekant.
Med ett rationellt synsätt borde vi från politikerna i stället för ord och lull-lull förvänta oss vanligt trist och torrt hårt arbete i befolkningens tjänst. Idogt arbete för att följa utvecklingen och agerande i tid. Statskassan ska vara tillräckligt full utan att folket ruineras.
Lagar och regler ska finnas och följas och människors trygghet ska säkras. För det krävs hårda prioriteringar och aldrig blir alla nöjda.
Den första bästa känslan är inte alltid den bästa att gå på. Än har vi en bra bit att kvar tills att vi lärt oss leva i den nya media-åldern.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.