Demokrati

Vid Mauricio Rojas skägg! Har vi inte redan infört detta?

Det är kanske inte konstigt att svenskar i onödan lyckats så frön till stora problem i sitt land när ett harmlöst medborgarskapskrav har kunnat ses som ondskefullt. Men invandrare är inte sköra petunior. Har man genomlevt krig och en resa över Medelhavet klarar man nog ett litet prov också. \
Krönika

Ibland förvånas man över saker som man redan vet. Sålunda är min spontana tanke när jag läser Liberalernas förslag till integrationspolitiskt program (där ett av förslagen är att ett ”språk- och samhällsprov i samband med ansökan om medborgarskap införs för att stärka medborgarskapets status”) följande: Vid Mauricio Rojas skägg! Har vi inte redan infört detta?

Förslaget kom först 2002, för 14 (!) år sedan och plockades åter fram 2006. Ett decennium har passerat och här är vi nu. 

Hur språktestförslaget har mottagits genom åren kan tjäna som en fond mot vilken den räddhågset kravlösa svenska laissez faire-attityden kan belysas. Inte konstigt att svenskar i onödan lyckats så frön till stora problem i sitt land när ett harmlöst krav har kunnat ses som ondskefullt. I få andra länder vore det konstigt att begära av en blivande medborgare att denne ska besitta basal behärskning av det gemensamma kommunikationsverktyget i landet. Tvärtom vore det självkart.

Vissa reagerar som om ordet ”krav” är synonymt med ”interneringsläger”. Att kunna trafikreglerna innan man får körkort (även om man redan kan köra bil) är också ett ”krav”, men ingen finner det elakt och exkluderande

En man som jag diskuterar förslaget med säger: Tänk dig ett gift par där han klarar testet och inte hon; ska de separeras?

Redan 2002 förklarade dock dåvarande Folkpartiets Mauricio Rojas att ”ingen ska deporteras för att man inte kan svenska” och att ”det vi har föreslagit ligger på sfi-nivå”.

Invändningar mot detaljerna kring testet har jag inga problem med, men om dagens teoriprov för körkort var dumt utformat skulle ingen begära att provet i sig skulle slopas. Jag utgår givetvis ifrån att nämnda test skulle vara vettigt utformat: Att ord som lustrum (som jag under 29 år i Sverige ej behövt använda en enda gång) inte skulle inkluderas.

Jag förespråkar inte ett godtyckligt prov där en enda missad poäng kan utgöra skillnaden mellan medborgarskap eller misslyckande. Det bör finnas chans att göra om provet. Och i fallet med gamla kan man antingen ha senioranpassade tester eller undanta dem helt, som man gör i Kanada.

Är det verkligen så svårt att utforma ett test om sitt eget land? Ett test som inte är så lätt att det blir meningslöst (”vad heter Sveriges valuta?”) eller så svårt att det överstiger nivån hos normala infödda (”redogör för huvudbudskapet i Tranströmers dikt ’Romanska bågar’?”). 

Ni vet… lite lagom?

Handen på hjärtat, kan man verkligen kalla sig för svensk om man inte vet att Lagerlöf var hon med gässen och att Ulveaus är han från det där, ehum, fiskföretaget?

Jag inser att allt detta är svårsmält i ett land där lärare kapitulerar inför uppgiften att lära ut skillnaden mellan ”de” och ”dem”. Ni får dock inse att invandrare inte är sköra petunior. Har man betat av Syrienkrig och färd med uppblåsbar båt över Medelhavet, och om man idag överlever den djungel av regler och blanketter som drabbar småföretagare och från vilka ingen förskonas, då klarar man nog ert lilla test utan att drabbas av PTSD.

Glöm bara inte att i testet inkludera uttrycket ”fiska i grumliga vatten”; detta ack så oumbärliga uttryck för den som vill hänga med i den svenska integrationsdebatten.

Har man betat av Syrienkrig och färd med uppblåsbar båt över Medelhavet, och om man idag överlever den djungel av regler och blanketter som drabbar småföretagare och från vilka ingen förskonas, då klarar man nog ert lilla test utan att drabbas av PTSD.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.