Krönika
Apatiska flyktingbarn
11 februari 2020 kl 05:05

Vi styrs av beslutsfattare, inte kultur

Frågan om de apatiska är bara en fråga bland många där visan känns igen. Moralisk tvärsäkerhet som byts i besvärande insikter. Snart nog har vi enats om en bekväm förklaring. Konsensuskulturen gjorde det, det satt i väggarna. Livet går vidare, nästintill opåverkat. 

Granskningen av fenomenet med apatiska flyktingbarn har fortsatt den senaste tiden. Förra veckan publicerade Magasinet Filter en uppföljning på förra årets avslöjande, och SVT fyllde på med ett antal publiceringar som ser ut att smula sönder de sista små resterna av trovärdighet som apatiteorin kan ha haft.

Barn tillfrisknar så snabbt som på en timme. För tio år sedan påstods det i en uppmärksammad och hyllad bok att apatifenomenet skulle vara medicinskt ”välkänt”, alls icke underligt utan bara det väntade resultatet av den förskräckliga svenska migrationspolitiken. Nu visar en grundlig vetenskaplig genomgång att diagnosen saknar vetenskapligt underlag, och Socialstyrelsen är inte förvånad över slutsatsen. (Hej, ni förförda bokrecensenter från den tiden. Jag ser fortfarande era namn i spalterna.)

SVT:s Uppdrag Granskning bestämde sig för fyra månader sen att låta en oberoende person göra en genomlysning av de i mina ögon tveksamma publiceringar som SVT gjorde när det begav sig. Det vore intressant att en dag få ta del av den om den nu ännu inte har hunnit bli färdig. Blir det en extensiv rapport?

Just den här gången gäller det apatiska barn, men har vi inte befunnit oss ungefär här förut? Texten varierar, men visan är liksom så välbekant. Den forna moraliskt uppburna tvärsäkerheten inom någon sakfråga punkteras till slut. Takbelysningen tänds plötsligt i badrummet och silverfiskarna springer i panik över golvet mot närmaste brunn. Sedan ska vi skruva på oss och undra hur det kunde bli så snett. Nedräkning kan börja. Den djupaste förklaringen kommer slutligen anses återfinnas i ”vår konsensuskultur”. Klistra igen kuvertet, slå ihop mappen. Då var vi färdiga.

Kulturförklaringar är bra för den goda stämningen. Problemet är bara att individer på nyckelpositioner ofta kan spela en avgörande roll. Ibland positiv, och då erkänner man den gärna. ”Han spelade en avgörande roll för att problemet tidigt uppmärksammades” kan det generöst stå i nekrologen. Men när det individuella inflytandet går i andra riktningen och en nyckelperson har spelat en avgörande roll för att allvarliga frågor förtigits länge?

Frågor avgörs inte av en kulturell ”gas” eller tröghetspartiklar som ”sitter i väggarna”. Det räcker ofta med en lista på tio, femton nyckelpersoner – departementschefen, myndighetschefen, ett par chefredaktörer för större mediehus, en programdirektör, ett par talespersoner för prestigefyllda expertorgan, några uppburna journalister som allmänheten har satt sitt förtroende till. Om de väljer att agera tänds belysningen direkt, struntar de i det förblir det mörkt i åratal. Det är dåligt för ”konsensuskulturen” att påpeka det, för då närmar vi oss frågan om individuellt ansvar. Så låt oss fortsätta låtsas att det är tapeterna, väggarna och ”kulturen” som styr oss istället för de beslutsfattare som är satta att förvalta uppdragen.

Det är deppiga tider i Sverige. Sju av tio tycker att landet utvecklas i fel riktning. Närmare hälften tror att det kommer att vara sämre om tio år än i dag. När man frågar pessimisterna om orsaken till den negativa prognosen är det klart vanligaste svaret: dåligt politiskt ledarskap. Inte strukturer, inte ”kulturen” eller ”väggarna”. Det är egentligen ett optimistiskt svar för det pekar mot handling. Om man tycker att det står fel namn på den där listan kan de bytas ut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 11 februari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 11 februari 2020 kl 05:04

Skribent

Peter Santesson
opinionschef på Demoskop