Krönika
Public service
10 oktober 2019 kl 05:05

Vi sökte en lägereld, och fann en tesdriven koloss

Det finns en idé om public service som samlande lägereld. Men SVT förmedlar ständigt att man inte vill vara lägereld. Hellre vill man uppfostra och läxa upp publiken.

En statstelevision som fjäskar för makten? Eller en lägereld att samlas kring i ett samhälle där allt annat fragmentiseras?

SVT är uppenbarligen inte det förra. Men SVT gör också sitt bästa för att inte vara det senare, och en debatt som fastnar i finansieringsformen missar de djupare frågorna om vem och vad journalistiken egentligen är till för.

För visst är det så att public service regelbundet misslyckas med att leverera god, saklig och objektiv journalistik. Migrationsvågen och kompetensregnet,som nu slutgiltigt har visat sig inte ha varit ett kompetensregn, är ett exempel bara från den senaste veckan.

Men att journalistiken på så vis driver teser som passar en viss världsbild – och ja, en viss agenda – har förmodligen mindre att göra med finansieringsformen, och mer med en generell förskjutning av journalistkårens värderingar och etos. Att vara journalist i dag är i första hand att brinna och kämpa för diverse värderingar, snarare än att i första hand förse medborgare med de fakta som behövs för att navigera i en komplicerad värld. Man ser inte längre sitt jobb som en fråga om att leta fram fakta som mottagaren efterfrågar. Jobbet är i främst att förmedla goda värderingar som journalisten har, men mottagaren misstänks sakna.

Det ser likadant ut i övriga västvärlden, och det är knappast isolerat till mediehus som är offentligt finansierade och reglerade. (För att bara nämna ett aktuellt exempel utanför Sverige: Läs Wall Street Journals kolumnist Peggy Noonan om journalistiken dagarna efter Jeffrey Epsteins bortgång i en fängelsecell i New York.)

Men lägerelden då?

Julvärdarna och julkalendrarna? Bolibompa, Så ska det låta, Mello?

Historiskt har SVT naturligtvis fungerat på det sättet, och hade mycket väl kunnat göra det i allt väsentligt fortfarande. Tänk bara på de ekonomiska musklerna.

Problemet är att SVT gång på gång förmedlar att man inte vill vara en lägereld, eftersom denna uppgift är underordnad allt det där man brinner och kämpar för. Målgruppen ska i första hand uppfostras och läxas upp och kanske allra helst vara en helt annan. Att, som tidigare, ha samma medelålders manliga julvärd år efter år vore numera närmast otänkbart. Om det finns människor som är ensamma på julafton med teven som enda sällskap, tycks det framför allt betraktas ett utmärkt tillfälle att förmedla värdegrund.

Likadant med barnprogrammen, som hade kunnat vara en samlande punkt i ett land med allt större skillnader mellan barn, utifrån alltifrån klass och hemspråk till skolval. Men SVT:s barnutbud är så intensivt fostrande och mästrande att föräldrar som inte delar producenternas mest radikala idéer tvingas söka sig till andra kanaler. Streamingsajterna agerar på en kommersiell marknad och skulle aldrig skulle ha råd med SVT:s ideologiska fostran.

Det är sådant som gör att vi står med en koloss till public service, men utan lägereld.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.