Vi måste tala med varandra och stävja misstron och hatet

Efter en lång arbetsdag gick jag till min vanliga mataffär för att handla mat. När jag kom till kassan stod en kvinna framför mig och lade upp sina varor på bandet. Efter ett tag trodde jag att hon var klar och började lägga upp mina bananer, fryst kyckling och bröd. Kvinnan såg att jag börjat lägga upp varorna, vände sig och slog till mig över munnen med en hand så hårt att blodvite uppstod och jag kände en brännande smärta. Hon skrek samtidigt åt mig:

Jävla otacksamma människor! Det är jag som betalar för er mat och för era kläder och era bostäder. Till skillnad från dig, din jävla idiot, är jag född i det här landet, det här är inte ditt land.

Utöver det regnade det massor av elaka ord som jag inte minns i detalj. En ur personalen kom fram och bad kvinnan lugna ner sig och att det var ett oskyldigt misstag. Hon tittade på honom och fräste:

Jag talar inte med dig och sluta upp att hjälpa de här otacksamma idioterna.

Jag stod där stum, slagen över munnen och i chock. Jag hade så ont att jag inte ens hade kunnat säga något om jag velat.

När jag kom hem satte jag mig ner och tänkte igenom vad som egentligen hänt och varför?

Den här händelsen fick mig att minnas en annan incident, där misstron och de hårda orden riktades åt andra hållet. Det var när en svensk busschaufför fick utstå en verbal attack och kallades rasist för att han sa till en man, en invandrare, att hans biljett inte var giltig och att han måste betala. En ung flicka försökte hjälpa busschauffören och sa att man inte kan kalla någon ”rasist” för att han säger att man måste ha en giltig biljett. Då vände sig passageraren mot henne och kallade henne ”hora”.

Den här typen av verbala, ibland också fysiska attacker görs från båda hållen: invandrare mot svenskar och svenskar mot invandrare, den ena sidan är inte bättre än den andra. Alltför många politiker har vänt bort sina blickar och låtit parallella samhällen växa fram utan att förstå hur farligt det kan bli. Misstron och hatet kanske idag oftast tar sig uttryck i elaka ord och svordomar men kan lätt i en snar framtid börja övergå i fysiskt våld som kan eskalera och skada oss alla svårt.

Jag betalar skatt i mitt nya hemland Sverige, jag vet hur hög den är. Jag tycker inte heller om att se invandrare som varit här i 15, 20 år och fortfarande inte talar svenska, inte vill integreras och inte vill arbeta utan tycker att de har rätt att leva på socialbidrag, alltså de skatter som vi andra betalar, hela livet i Sverige. Så jag förstår att kvinnan tappade fattningen om hon tänkte på det när hon såg mig.

Samtidigt skulle jag vilja få henne och andra som hon att förstå att det också finns utbildade afghaner och andra asylinvandrade och flyktingar som kan fungera som kulturella brobyggare och bidra till integrationen av andra, som bland annat Mustafa Panshiri, tidigare polis och nu föreläsare om just kulturella skillnader, Hamid Zafar, som är rektor vid en skola i Sverige, aktiv i samhällsdebatten men också hjälper sina forna landsmän i Afghanistan och Hamed Abbasi, ledamot i Norrtälje kommunfullmäktige, för att bara nämna några.

Medierna – både höger- och vänsterinriktade – är medskyldiga till klyftorna, splittringen i Sverige. Att inte rapportera klart och tydligt om problem som finns gör att människor blir osäkra och det bidrar till misstänksamhet både från majoritetsbefolkningen mot oss som kommit hit men också från oss mot dem.

Att slå någon på munnen och skrika elakheter och svordomar kommer inte att hjälpa.

Vi måste tala med varandra. Vi är, som det heter på engelska: ”stuck with each other”. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.