Vi måste prata allvar om kön i flyktingdebatten

I situationer med kraftig befolkningstillväxt, som Sverige just nu befinner sig i, finns det fler faktorer än total volym att ta hänsyn till. Med rätta fokuserar politiker och debatt nu på att försöka lösa alla de praktiska problem som en stor och plötslig invandring orsakar.

Eller, löser och löser. Migrationsöverenskommelsen löser ingalunda problemen, men öppnar i alla fall för att politiker i båda blocken är överens om att fokusera på att göra det.

En av de faktorer som man snart måste börja prata allvar om är könsfördelningen. 2014 var 67 procent av de asylsökande män enligt SCB, av totalt 81 000.  I år kommer uppemot 190 000 personer att söka asyl i Sverige, enligt prognosen.

På bara två år handlar det då om cirka 182 000 män - om andelen män är oförändrad. Då har vi inte ens räknat med volymerna 2016.

Man kan hävda att männen kommer först och sedan kommer kvinnorna som anhöriginvandrare. Men bara 35 procent av den totala invandringen utgörs av anhöriginvandring, enligt Migrationsverkets statistik.

Av den gruppen är 27 procent anhöriga till flyktingar, fördelat på både män och kvinnor. En stor grupp män kommer alltså hit som ensamstående.

Dessutom har vi gruppen ensamkommande barn. 2015 har den gruppen också fullkomligt exploderat och kommer landa på cirka 30 000 personer. 2014 var antalet 7 000. De som kommer är till största del mellan 13 och 18 år och över 80 procent är pojkar.

Så bara de senaste två åren är 32 000 av de ensamkommande barnen pojkar.

Det föds 110 000 barn varje år i Sverige i snitt. 51 procent är pojkar, vilket innebär att 56 000 pojkar föds varje år. De ensamkommande har alltså redan nu ökat antalet pojkar i åldersgrupperna 13 till 18 år med 32 000.

I stället för att vara en procent fler pojkar än flickor är det redan 12 procent fler (i hela åldersspannet 13-18 år). Kommer det lika många pojkar 2015 och 2016 blir snedfördelningen i tonåren ännu högre och effekten kommer omedelbart.

Vad händer med ett samhälle som får en sådan diskrepans mellan könen?

Ta till exempel en sådan enkel fråga som kärlek och familjebildning. Av de män som sökte asyl 2014 var 57 procent mellan 15 och 34 år. De som inte har en anhörig kvinna de tar hit kommer att söka efter partner i Sverige, men vi kommer nu att ha en situation där många män kommer att få leva själva. Vi kommer att få ett samhälle där gruppen ensamstående män utan familj bara växer.

Frustrationen över att inte hitta någon att bilda familj med i kombination med den ökade konkurrensen om kvinnorna kommer oundvikligen att bli ett problem.

Könsobalansen kommer på kort sikt att visa sig direkt i skolmiljöerna. Killar är de som är stökigast i klassrummen och på skolgårdar. Med ännu fler killar är sannolikheten att stöket minskar obefintligt, i stället kommer vi att få se det omvända.

Betänk även att många av barnen som kommer redan är traumatiserade på olika sätt. Dessutom är ensamstående män redan i dag överrepresenterade i tråkig statistik som depressioner, självmord, missbruk, kriminalitet och arbetslöshet.

Jag vet inte vad lösningen är här. Att börja kvotera flyktingar efter kön skulle åsidosätta den rättssäkra asylprocessen där varje individ ska bedömas individuellt efter asylskäl. Dessutom är kvotering alltid fel, men kön är här en faktor som vi inte kan ignorera.

När ett samhälle har relativt låg invandring och befolkningsökningen består av nyfödda behöver det inte tänka på det här; naturen fördelar de nyfödda barnen jämnt mellan könen.

Men nu är vi ett annat läge. Och nya situationer kräver nya lösningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.