#metoo

Vi lever i uppropens tid

Jag stöter ofta på en självbild av svensk samhällsdebatt där man uppfattar den som dämpad och lite väl temperamentslös. Men det är en bild som inte håller jämna steg med vår kollektiva personlighetsutveckling.

Det är inte ändamålen och ärendena som är speciella i uppropens tid. Syftet brukar vara odiskutabelt vällovligt och uttrycka närmast självklara värden som delas av de allra flesta. Det finns ingen moralisk oklarhet kring att man ska kunna bära slöja utan att trakasseras, att det är en ohygglig tragedi att drunknade barn sköljs upp på Europas stränder, eller att man ska kräva av män att de behandlar kvinnor med normal respekt både på jobbet och på krogen. Det är inget märkligt eller nytt att uppmärksamma upprörande händelser och kräva förändring.

Särdraget  ligger på ett annat plan: att så pass många under en tid börjar tycka så intensivt om precis samma sak på precis samma gång och uttrycka det på precis samma sätt. Opinionsbildningen sker genom snabba massrörelser och följer massans psykologi.

En rörelse är meningsskapande för den som ingår i den – man är med i någonting som är så mycket större än en själv och får på det viset en historisk betydelse. Man har spanat efter Tecknet på att Allt äntligen ska ändras till det bättre. Och nu har tecknet kommit. Tecknet är vi! Det är nu det händer, och jag är med på rätt sida.

I Svenska Dagbladet uttryckte Björn Ulvaeus en syn på #Metoo-rörelsen som förmodligen går att spåra i många av uppropen. Han beskriver hur tusentals år gamla patriarkala normer rämnar nu, precis just nu inför våra ögon:
”Det är spännande att vara med mitt i en brytningstid" "Här sker revolutionen med full styrka, en ostoppbar lavin, som kommer att förändra samhället i grunden." "Nu finns det ingen väg tillbaka.”

Som seriös analys av samhällsförändringar övertygar Björn Ulvaeus artikel inte riktigt. Om vi har att göra med sociala strukturer som är så pass robusta att de överlevt i tusentals år, långt äldre än staterna, kristendomen eller ens skriftspråket, låter de sig nog inte rubbas i grunden fullt så abrupt och relativt smärtfritt.

Men det är fel sätt att tolka utsagan. Poängen ligger inte i ordens bokstavliga betydelse utan att uttrycka hur det kan upplevas så starkt meningsfullt och uppfyllande att vara med. Nu jäklar, nu gör vi det! Inget kan stoppa oss nu! (Annat än den obönhörligen återvändande vardagen.) Flodens källa ligger i en samhällstragedi, men för deltagarna tycks den liksom vändas till sin euforiska motsats.

I uppropens tid är de politiska ledarna snabba att själva ansluta sig till opinionsbildningens massrörelser. Gråa och tråkiga politiker som försiktigt håller sig lite utanför och rör sig lite långsammare? Nej, nej - snarare hissar man seglen i den senaste stormbyn. Ty icke-deltagande har sina risker. Om uppropens deltagare manifesterar något om sig själva, har då inte även de som förblir passiva ofrivilligt avslöjat något om sina hjärtan? Hur kan de förbli så kyliga när världen står i brand?

Visst  finns det  risker med uppropens tid, och nog är det värt att fundera över varför vi lever i en sådan nu. Men så ligger hur som helst saken till. Detta är vårt nya politiska temperament.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.