Krönika
Politik
15 mars 2019 kl 05:20

Vi lever i halmgubbarnas tidevarv

Halmgubbarna har lysande framtid framför sig eftersom de är så otroligt effektiva när det handlar om att skapa en berättelse för de redan troende. Någon diskussion är det inte tal om och den är heller inte eftertraktad. Syftet med halmgubben är inte att debattera utan att skapa en gemenskap.

Halmgubbe, halmdocka, straw man – att måla upp en falsk bild av vad ens ideologiska motståndare tycker är ett säkert sätt att ”vinna” en diskussion.

Det fördummar givetvis samtalet men när det viktiga inte är att övertyga utan snarare att knyta sina anhängare närmre så spelar det ingen roll. Har man riktig tur så känner sig motståndet tvingade att svara och de hamnar då i det hopplösa läget att behöva förhålla sig till ståndpunkter som ingen har.

Kristdemokraterna satsar hårt på halmgubbar just nu och jag misstänker att det är just på grund av dessa som KD går framåt i opinionen. Kan man få väljare att samlas kring kampen mot ett påhitt så kommer de garanterat stanna kvar.

Kristdemokraternas halmgubbestrategi peakade, förhoppningsvis, den sjunde mars – dagen innan den internationella kvinnodagen – när Ebba Busch Thor krävde en ny sorts feminism. Hennes argument baserade sig på att den gamla sortens feminism, representerad av icke namngivna feminister i tv-soffor, tycker det viktigaste som finns är menskonst och att diskutera könsstereotypa Lego-figurer i stället för att fokusera på kvinnors trygghet och låga pensioner.

Att det inte finns en feminist i världen som i valet mellan trygghet och jämställda pensioner skulle välja att lägga energi på att få fler kvinnliga Lego-läkare spelar ingen roll. Kristdemokraternas motstånd är påhittat och tillsammans förväntas vi skratta åt de fåniga medelklassfeministerna och deras tokroliga idéer. Någon diskussion är det inte tal om och den är heller inte eftertraktad.

Nu är det såklart inte bara Kristdemokraterna som ägnar sig åt halmgubbar. Opinionsbildare på hela den politiska skalan ägnar sig åt det. Från vänsterhåll målas högerpolitik ofta upp som närmast apokalyptisk. Det finns antagligen inte en enda högerpolitiker som faktiskt vill sälja ut all välfärd till brevlådeföretag på Caymanöarna, men man kan lätt få bilden av att det är högerns högsta ambition om man bara lyssnar till vänsterdebattörer. Och hur illa man än tycker om Sverigedemokraterna så är bilden av att de vill förvandla Sverige till 1930-talets Tyskland inte rättvisande.

Halmgubbarna har dock en lysande framtid framför sig eftersom de är så otroligt effektiva när det handlar om att skapa en berättelse för de redan troende. I USA har vi en president som byggde hela sin valkampanj på halm och vars framgångar knappast har gått svenska partistrateger förbi.

Halmgubbarnas mästare var Platon och hans skärpa och retoriska briljans kommer vår tids debattörer inte i närheten av. Platons Sokratesdialoger är förutom att de är litteratur i världsklass inte sällan fyllda av halmgubberi. I dialog efter dialog träffar Sokrates på en motståndare varefter Sokrates övertygar denne om att han har fel. Problemet är såklart att det är Platon som beskriver motståndarens åsikter och gör det på ett sådant sätt att Sokrates ganska enkelt kan övertyga oss om att den andre hade fel och att Sokrates hade rätt. Det här gör Platon ingen hemlighet av. Hans syfte var att lära ut sin egen filosofi och inte att debattera andras och det är väldigt effektivt.

På samma sätt är det i politiken. Syftet med halmgubben är inte att debattera utan att skapa en gemenskap. Jag tycker dock att det är att göra demokratin en otjänst. Vi vill se alternativen – inte veta hur partierna förhåller sig till ett påhittat motstånd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.