Krönika
Sverigedemokraterna
3 februari 2020 kl 05:05

Vi klarar bara små och medelstora konflikter

Så långt det är möjligt gör man klokt i att försöka skriva sina politiska strider i små bokstäver hellre än i stora. Många tycks tro att det är kostnadsfritt att bedriva politisk debatt med mycket grovkalibriga ord. Då bedrar man sig. 

Jag tror att nästa stora kris för den svenska demokratin skulle kunna uppstå om eller när Sverigedemokraterna får avgörande inflytande över en regering, kanske den nästa. Och med den ödesmättade inledningen avser jag alltså inte att det skulle bero på att Sverigedemokraterna själva är någon odemokratisk kraft. Vissa anser förstås det och andra anser motsatsen. Men det är inte den diskussionen jag tänker på, utan snarare utfallet av den.

Om man, rätt eller fel, verkligen är övertygad om att Sverigedemokraterna är ett ”brunt” parti med en ”brun” politik, det vill säga en politisk kraft som försöker föra Sverige i en nazistisk eller fascistisk riktning, skulle man inte betrakta en regering med starkt SD-inflytande som demokratiskt legitim. Då gör man ”motstånd”, förmodligen även inom staten. I det läget kommer en regering, för att hävda sin rätt och förmåga att styra riket, att vidta motåtgärder och byta till striktare styrmedel. Så börjar Sverige att förändras i en ömsesidig dans.

Min kollega på denna krönikeplats, Nils Karlsson, frågar sig med utgångspunkt från min tidigare krönika i ämnet om det ändå inte måste finnas en gräns där demokratin måste ge vika för moralen. Man kan inte rätta sig efter uppenbart omoraliska beslut bara därför att de har fattats enligt demokratiskt korrekta procedurer. Annorlunda uttryckt kan man säga att det finns yttre gränsvärden som inte kan vara föremål för beslut – demokratin äger rum innanför det staketet.

Frågan är en seminarieklassiker. Någon gräns har vi alla, men det går inte att precisera eller enas om riktigt var den går, så diskussionen tar aldrig slut. Ingen är beredd att kasta en kattunge i mikron, för att använda Nils Karlssons lekfulla hypotetiska exempel. Problemet är om vi inte är överens om att det verkligen är en kattunge som står på spel och inte bara orent spel efter en förlorad votering.

Den mer grundläggande poängen är denna: en av de centrala funktionerna med våra demokratiska processer är att tillverka legitimitet. Det är en ”social fabrik” som massproducerar en spridd känsla av att det inte är mer än rätt att vi biter ihop och finner oss i mängder med beslut som vi personligen starkt ogillar eller är skeptiska mot, bara därför att besluten tyvärr är demokratiskt legitima och enligt spelreglerna. Vi rättar oss i hopp och väntan på möjligheten att få en chans att ändra på besluten enligt samma procedur.

Om inte offentlig politik är inlindad i den väven blir samhällslivet fruktansvärt konfliktfyllt, riskerar att bli våldsamt, och livet blir rätt besvärligt. Produkten är ovärderlig. Om våra politiska institutioner inte längre klarar av att producera legitimitet blir resultatet motsvarigheten till ett socialt strömavbrott.

Men demokratiska procedurer kan bara hantera konflikter som ligger i storleksspannet små till medelstora. Så länge motsättningarna utspelar sig på tryggt avstånd innanför det gemensamma värderingsstaketet fungerar procedurerna. Men om man inte längre litar på att alla inblandade befinner sig inom samma moraliska spelplan blir konflikterna mycket djupare och av ett slag som inte procedurerna kommer att kunna hantera. När man talar om andra som ”bruna” tyder det på att man saknar förtroendet. Gäller det parti av liten storlek blir problemet litet. Gäller det ett mycket stort parti som kan få avgörande inflytande så blir problemet också i den storleken.

Det är bara ett konstaterande och en diagnos. Man kan inte piska sig själv till att frammana förtroende för någon annans avsikter och värderingar om man uppriktigt inte känner det. Många som blir upprörda över att Sverigedemokraternas kvalitéer ifrågasätts, skulle gissningsvis däremot inte betrakta en regering som samverkade med ett islamistiskt parti som demokratiskt legitim, även om det islamistiska partiet vunnit sina mandat med juridiskt sett korrekta metoder. Helt enkelt därför att man då skulle tycka att politiken rört sig utanför staketet av grundläggande delade värderingar.

Men det är en annan sak! Andra värderingar! En annan rörelse! Ja, givetvis är det ett drastiskt annorlunda exempel. Men även den här gången är det något jag bara nämner som ett konstaterande. Det intressanta är helt enkelt att det vore en konflikt av samma storleksordning, och demokratiska procedurer skulle vara lika oförmögna att hantera den.

Så långt det är möjligt gör man klokt i att försöka skriva sina politiska strider i små bokstäver hellre än i stora. Många tycks tro att det är kostnadsfritt att bedriva politisk debatt med mycket grovkalibriga ord. Då bedrar man sig. För våra politiska procedurer har trots allt en begränsad förmåga att tillverka legitimitet. Och vad händer när den är uttömd? När vi upplever att vi rört oss utanför staketet? 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 3 februari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 3 februari 2020 kl 10:20

Skribent

Peter Santesson
opinionschef på Demoskop