Demokrati

Vi kan lära oss något av våra mini-brexits

Det finns en del ambitioner till, ska vi kalla det miniatyr-brexits, i Kommunsverige. Önskan att skapa större kommuner kan beskrivas som ett ”elitprojekt” och av tidigare sammanslagningar finns viktiga lärdomar att dra.

Nyligen har invånare i stadsdelen Bunkeflostrand vädrat idén om att begära utträde från Malmö för att starta eget. Viljan har skymtat även på andra håll. I Botkyrka driver det lokala Tullingepartiet linjen att Tullinge ska bryta sig loss, frågan har också hyggligt nyligen varit på dagordningen i exempelvis Torslanda (från Göteborg) och Järna (från Södertälje).

Men dagens delningskampanjer är exotiska inslag i svensk politik jämfört med situationen på 1990-talet. Separatismen var närmast legio då. Åtminstone 25 kommundelar gick så långt som till en formell ansökan hos Kammarkollegiet om delning. Dessutom fanns i omkring 20 kommundelar opinion för delning, men där kampanjerna ledde aldrig till formella ansökningar. Småskalighetsvurmen nådde kokpunkten år 2000 när centerpartisten – och då blivande infrastrukturministern – Åsa Torstensson argumenterade för att Sverige borde ha en kommunstruktur med 100 nya kommuner! 

Sedan dess har debatten svängt 180 grader. Den dominerande uppfattningen är i dag att kommunerna måste bli färre och större: Folkpartiets partisekreterare, Nina Larsson, la 2013 en motion om att utreda förutsättningar för en ny kommunsammanslagningsreform. Flera debattinlägg har publicerats där inflytelserika figurer argumenterar för att en minskning av antalet kommuner är nödvändig – bland annat en kristdemokratisk riksdagsman, fackförbundet Jusek samt Stockholm stads finansborgarråd. 

Nyligen publicerade dessutom Kommuninvest en rapport där ett av budskapen var att en kommun i framtiden måste ha minst 30 000 invånare för att vara långsiktigt bärkraftig. Ungefär 200 av dagens 290 kommuner uppfyller inte det kravet.

Uppfattningen om vad som är en rimlig kommunstorlek har vänt snabbt och grundläggande på bara 15-20 år. Detta är inte helt oviktigt då regeringen har aviserat att kommunstrukturen ska utredas och behovet av kommunsammanslagningar ses över. 

I arbetet med detta tror jag att det finns viktiga lärdomar att dra av reaktionerna på sammanläggningarna 1952-1974. Inte minst från 1990-talets delningsiver.

Märk att önskan att skapa större kommuner kan beskrivas som ett ”elitprojekt”. Storkommuner är inget som gräsrötterna ropar efter, hur goda argumenten för sammanläggningar än må vara. Runt 40 procent av småkommunerna motsatte sig Storkommunreformen 1952, en stor del av sammanläggningarna 1962-74 fick genomföras med tvång, och vid tre folkomröstningar om kommunsammanläggningar vi sett det senaste decenniet har kommuninvånarna röstat nej. 

Framtida reformarbete bör skjuta in sig på att låta sammanslagningar ske på frivillig basis och samtidigt aktivt jobba med att uppamma medborgerligt stöd för samgåenden. Erfarenheterna visar dock att detta är lättare sagt än gjort och kräver ambitiöst förankrings- och folkbildningsarbete från de lokala eliternas sida, så att de förmår skapa uppslutning för projektet i berörda kommuner. 

Slarvar man med detta, eller om man från centralt håll frestas till att tvinga fram storkommuner, riskerar vi att hamna i samma situation som efter reformerna 1952-1974: med en uppsjö överkörda opinioner i ytterdelarna som upplever sig koloniserade och styvmoderligt behandlade av centralorterna.

Då bygger vi in inomkommunalt missnöje från start. Som på beställning får vi separatisttendenser i och påföljande balkanisering av de nya storkommunerna. Voilà – så får 1990-talets omfattande utträdesprojekt renässans igen.

Storkommuner är inget som gräsrötterna ropar efter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.