Kriminalitet

Vi kan kalla det för "säkerhetspusslet"

Mamma och pappa är oroliga, men är noga med att vara sansade. Men, att bli rasande när barnen hotas är inte haveristiskt alls, det är rättfärdigt. Hur kunde vi få för oss något annat?

I lördags kom vi hem vid midnatt och det var dags för barnvakten att gå hem. Hon bor i närheten, femhundra meter bort. Ska vi beställa en taxi åt dig, tyckte vi. Det är sent och mörkt ute. Nej det behövs inte alls, försäkrade hon. Är du verkligen säker? Jadå. Det är ju bara att ta gångbron över tunnelbanespåren så är man framme. Hon sa att hon kunde ringa sin pappa och ha honom i mobilen medan hon gick hem. Det är ingen fara. Hon spelade osårbar och ville inte skapa besvär.

Jag ryste när hon pratade om bron över spåren. Det var där en ung kille blev hotad med kniv mot halsen när han rånades på väg hem från nattbussen för ett tag sedan. Killens förtvivlade mamma skrev en debattartikel efteråt. Man får säga att det är synnerligen naturligt att reagera starkt, som det heter, när någon drar vapen mot ens barn. Ändå liksom skrämdes mamman av sin reaktion och inflikade en självkritisk fråga i artikeln: ”Är jag på väg att bli en rättshaverist?”.

Det är en mamma som bokstavligen handlar smör och bröd i samma mataffär som jag gör. Om något år skulle det lika gärna kunna vara mitt barn som är på väg hem från nattbussen. Rättshaverist? Jag har inte sämre social kompass än att jag mycket väl kan förstå hur den där dämpande, självkritiska reflexen sätter in. Snälla nån, vi är välbalanserade och behärskade. Inga överreaktioner, inga offentliga känsloyttringar i en så brännbar fråga. Men att bli rasande när barnen hotas är inte haveristiskt alls, det är rättfärdigt. Hur kunde vi få för oss något annat?

I måndags släppte Brottsförebyggande rådet huvudresultaten från Nationella trygghetsundersökningen 2018. Kurvorna fortsätter peka i fel riktning, i vissa fall med en otäckt brant lutning. Andelen som svarar att de utsatts för sexualbrott har trefaldigats på några år. När det gäller personrån har andelen fördubblats sedan 2014. Det är siffror som borde framkalla hjärtklappning.

Men vi är ju behärskade.

I samma stund barnvakten hade gått sa vi till varandra att det fick vara sista gången. Hon är ung och om något skulle hända på hemvägen vore det vårt ansvar. Nästa gång måste vi insistera på taxi. Vi skulle kunna skaffa ett taxikort till familjen, så kan ungarna också använda det om de ska vara ute sent. Det har vi råd med. Det får det vara värt.

Så balanserat tänkt av oss. Det hela kanske bara är ett nytt bekvämlighetspussel för medelklassen? Precis som livspusslet med städningen och RUT-avdraget. Vi skulle kunna kalla det för säkerhetspusslet, så låter det inte haveristiskt alls.

Det är lustigt med vardagen. Man kan knuffa iväg den hur hårt som helst, men den bara vippar upp igen som en leksaksgubbe som har en tyngd i botten. Barnen blir tonåringar och för dem är det nya samhället helt självklart. De vet inget annat. Mamma och pappa är oroliga, men är noga med att vara sansade. Och de tänker att det där säkerhetspusslet ska de nog kunna lägga utan att bli rättshaverister eller obehagligt upprörda.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.