Krönika
Coronaviruset
7 februari 2020 kl 05:05

Vi följer viruset i realtid, men vet ändå så lite

Från en sommarstuga i vildmarken kan jag idag ha snabbare och bättre överblick över coronavirusets framfart än vad WHO:s högkvarter hade för femton år sedan. Ändå ligger jag efter myndigheterna. 

Att följa utbrottet av det nya coronaviruset liknar inget annat jag varit med om. Blixtsnabba sekvenseringstekniker, open access och nya verktyg att presentera material på nätet gör att jag från en sommarstuga mitt inne i vildmarken kan ha snabbare och bättre överblick, än man för femton år sedan hade från WHO:s högkvarter. Bara en knapptryckning bort – aktuell statistik, Natures rapportering i realtid, alla sekvenseringar av viruset, vetenskapliga rapporter i de medicinska flaggskeppen Lancet och New England journal of Medicine. Och mycket mer.

Jag och andra intresserade läser därför, lägger pussel, och diskuterar på olika nätfora. Ibland med tankar och möjliga verklighetsbeskrivningar, som är annorlunda än de som förmedlas av myndigheter. Vilket ofta fått vänner och bekanta att upprört fråga sig vad våra myndigheter egentligen håller på med.

Men då ska man hålla i bakhuvudet att myndigheterna har ännu mer och aktuellare information än jag och andra nätsurfare. Där vi hittar vetenskapliga rapporter när de publiceras, har myndigheterna manus och rådata flera dagar tidigare. Där vi tolkar uttalanden från myndigheter i andra länder, sitter våra myndigheter med materialet bakom uttalandena. Där vi mellan andra arbetsuppgifter googlar in på viktiga informationssajter, har myndigheterna anställda som kontinuerligt är uppkopplade till det senaste, och har bättre utbildning än de flesta av oss att förstå och analysera statistiken.

Oklara och motstridiga besked har också gjort många vänner upprörda. Men trots att vi får tillgång till data med en hastighet som aldrig tidigare, så har helt enkelt inte de data hunnit uppstå, som behövs för att besvara många viktiga frågor som flyger omkring: Hur dödligt är viruset? Hur smittsamt är det? Smittar det bara lite eller en hel del innan sjukdomsutbrott? Just nu räcker kunskapen bara till preliminära uppskattningar och kvalificerade gissningar.

Det kan därför å ena sidan mycket väl visa sig att min gissning var rätt, medan myndighetens var fel. Å andra sidan har myndigheten som sagt en större och aktuellare uppsättning fakta som grund för sin gissning, än jag.

Slutligen finns skäl att påpeka att smittskydd är en praktisk och empirisk syssla, som har minst lika mycket med kultur och psykologi som med statistik att göra. Ofta är det därför logiskt kontraintuitivt vad som fungerar bäst. Människor samarbetar till exempel vanligen bättre under frivillighet än tvång. Och åtgärder kan inte flyttas hur som helst mellan olika länder med olika kulturer, där grad av tillit skiljer och man väger individ olika mot kollektiv, självbestämmande olika mot lydnad.

Självklart ska man alltid fråga kring det man inte begriper. Och nog har jag en gnagande känsla av att en del av dem som brände sig på att ringa i varningsklockor kring fågelinfluensan nu överkompenserar. Men det finns inget skäl att så fort man inte förstår något utgå från att myndigheterna gör fel. Sannolikheten är mycket större att man själv saknar någon betydelsefull informationsbit.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 7 februari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 7 februari 2020 kl 08:37

Skribent

Henrik Brändén
vetenskapsskribent

Nästa artikel

Krönika
Coronaviruset
5 februari 2020 kl 05:05

Fixar vår genomeffektiviserade vård ett coronautbrott?

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Det här är en opinionstext

Om den svenska välfärdens krympande marginaler prövas och säckar ihop i ett sjukdomsutbrott skulle det innebära en betydligt större förtroendekris för politiken än det politiska tjafsande mellan blocken som just nu betecknas som "kris" i debatten. 

Hur väl förberett är Sverige för allvarliga kriser? Frågan är inte ny, och jag har själv ställt den då och då under de senaste åren. Tyvärr har denna fråga blivit relevant igen, och 20-talet verkar kunna bli ett riktigt turbulent årtionde.

Det finns goda anledningar att vara orolig för det nya coronavirus som härjar i Kina. Så här i början av ett utbrott är det svårt att säga någonting säkert, vare sig om dödlighet, smittsamhet, eller potentiella konsekvenser för samhället. Säker kunskap och vetenskapliga fakta är något som brukar komma först i efterhand. Coronaviruset tycks dock vara både mycket smittsamt jämfört med SARS, och samtidigt vara farligare än en vanlig influensa, med en större risk för allvarliga komplikationer såsom lunginflammation.

Sveriges infektionskliniker håller hög klass. Men våra akutmottagningar är en helt annan historia, och krisen där är sedan länge väl känd. Om coronaviruset skulle börja sprida sig på riktigt bland Europas befolkningar skulle detta i sig inte innebära någon apokalyps, men det skulle innebära ett stort antal sjuka människor där de med allvarliga komplikationer kommer behöva sängplatser och vård. Det är en öppen fråga om det går att kontrollera den här sortens virus i längden, givet att viruset i de mildare fallen inte verkar skilja sig nämnvärt från en lite mer allvarlig förkylning.

Sverige har sedan länge varit besatt av att effektivisera allting. Men effektivitet och avsaknaden av större marginaler är två sidor av ett och samma mynt. Huruvida den svenska vården idag är effektiv lämnar jag utan kommentar, men att den numera saknar marginaler är bortom allt tvivel.

Det finns dessutom en annan oroande knorr på den svenska situationen. Det pågår just nu en debatt om behovet av en ny folkräkning, om hur vi i Sverige tappat kollen på hur många som faktiskt befinner sig i landet, och var de befinner sig. Vi har utsatta områden där vattenförbrukningen i många lägenheter vida övergår vad den ”borde” vara, eftersom det helt enkelt bor långt fler i lägenheten än vad den officiella statistiken säger. Utan att specifikt kommentera coronavirusets farlighet eller brist på farlighet: det är ett potentiellt mardrömsscenario att ens ha den här sortens boendeförhållanden om eller när en epidemi tar sig till Sverige.

De rent ekonomiska aspekterna av den här sortens smitta bör inte heller underskattas. Det råder just nu någon form av karantän i delar av Kina som tillsammans står för ungefär 90 procent av landets exporter, och Kina utgör idag hela 15 procent av världsekonomin. Hur stora de ekonomiska problemen blir för resten av världen är idag svårt att sia om, givet att vi inte ens vet när utbrottet kommer vara under kontroll.

Vissa vill påstå att vi just nu är mitt i en stor politisk kris i Sverige, att ingen vet riktigt hur landet ska styras, att oppositionen underminerar regeringens förmåga att föra politik och själva tilltron till demokratin som system. Denna politiska kris, hur allvarlig den än må vara, är ingenting jämfört med de jordbävningar och förtroendekriser som kommer ta vid om den svenska välfärdens krympande marginaler prövas och säckar ihop. En viss oro för framtiden är faktiskt befogad.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 5 februari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 5 februari 2020 kl 08:32

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd