Vi börjar närma oss flockintelligens

Smittan, den som alla måste förhålla sig till, påverkar oss privat, på jobbet och ute i samhället. Det syns på restaurangerna, på trottoarerna och i affärerna. I början, när Folkhälsomyndighetens första rekommendationer kom, var det långt ifrån alla som lyssnade. Några åkte på after ski som om det inte fanns någon morgondag. Livet på nattklubbarna pågick som om ingenting hade hänt. I mataffären stod man tätt i köerna. Trots rekommendationerna. 

De flesta försökte följa rekommendationerna men tillräckligt många struntade i dem för att smittan snabbt skulle börja spridas. Sen kom våren och uteserveringarna började fyllas. Jag älskar Sverige för att vi har valt att behålla våra friheter och att vi litar på folk, men jag är orolig för att myndigheterna och regeringen överskattade medborgarnas intelligens och tillgång till information. 

Det är långt ifrån alla som läser nyhetstidningar eller ritualmässigt ser presskonferensen varje dag klockan 14. Vi har sett att information på andra språk än svenska har gått ut alldeles för sent och ibland så dåligt översatt att texterna är obegripliga. Samtidigt sprids information av folk som vill oss illa om att sjukdomen inte är så farlig. Som vill göra oss oförsiktiga. Och så finns det ju sådana som lokalpolitikern Urban Persson från Storfors som dåraktigt nog åkte till Stockholm och slickade på ett rulltrappsräcke för att bli smittad. 

Men ändå. Saker börjar hända. Allt fler vidtar försiktighetsåtgärder. Det blir något glesare på uteserveringarna. Allt fler försöker hålla avstånd i affären – där många märkt ut lämpligt avstånd i köerna. Man ser fler och fler med masker ute i vårsolen. Vi har lärt oss att gå omvägar för att hålla oss ifrån varandra på stan. 

Vi blir helt enkelt smartare och duktigare och den som bryter mot de nya sociala koderna möts allt oftare av sura miner och arga blickar – vilket ungefär är den tyngsta sociala bestraffningen som finns i Sverige näst efter den arga lappen i tvättstugan. Till och med statsministern kör med skambeläggande som uppfostringsmetod. På pressträff efter pressträff berömmer han oss svenskar för att vi tar vårt ansvar och gör vår plikt och därmed pekar han på ett härligt passivt-aggressivt sätt ut dem som inte följer rekommendationerna som personer utan känsla för ansvar och plikt.

Tillsammans får vi det att funka och vi börjar mer och mer uppträda som det lag vi borde uppträda som. Och på det viset avlastar vi sjukvården och räddar liv. 

Smittan lär drabba de flesta av oss innan det här är förbi. Även om det forskas febrilt är vaccinet avlägset. Det ser mer lovande ut med behandlande mediciner men också de är flera månader bort. Vi har nu en unik möjlighet att visa att vi som grupp kan hantera en svår kris genom att, paradoxalt nog, agera tillsammans – genom att inte vara tillsammans alltför tätt. Det pratas om flockimmunitet som en möjlig lösning. När en sådan uppnås ska en filosof inte spekulera om, men jag tycker att vi närmar oss flockintelligens. Urban Persson till trots.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.