Vet svenska politiker vad de gör?

Ju närmare val vi kommer desto mindre förstår jag mig på politik. Valupptakten närmar sig och snart kommer alla partier med sina feta löften. Stefan Löfven skriver på DN Debatt att svensk vård är i världsklass men erkänner att ”väntetiden är för lång och personalen har det tufft”. Han lovar därför 14 000 fler vårdanställda till 2022.

Varför 2022, varför inte nu? Eller varför inte de senaste åren när makten har legat i socialdemokratiska händer?

Snart är det bara Löfven som ännu tror på den svenska självbilden av ett land i ”världsklass”. Ingen annan har lyckats undgå rapporteringen om en vård i djup kris, väktare på sjukhusen, många skottskadade och om cancersjuka som hinner dö innan de får opereras.

Sverigebilden har gått från sol till pannkaka på bara några år. Vi har fått oönskad uppmärksamhet från president Trump och tv-bolag från när och fjärran kommer nyfiket hit för att med egna ögon se och filma hur det land som så länge varit känt för sin vackra natur, låga brottslighet och den svenska modellen nu är mer känt för sin effektiva IS-rekrytering, antisemitiska våldsattacker och terrordåd, brinnande förorter med självutnämnda sharia-poliser som hetsar civila att klä sig modest, och kaos på bibliotek och simhallar. Det är en varumärkeskollaps som heter duga.

I september 2015 gjorde SVT Debatt en unik samsändning med Danmarks Radio där tongivande svenskar och danskar fick diskutera flyktingpolitiken. Programmet gick i stort sett ut på att svenskarna självgott sa ”Vi ska aldrig bli som danskarna” medan danskarna försiktigt undrade ”Vet svenskarna vad de gör?”. Det är intressant att se om debatten nu, efter Lövfens närmast bevingade uttalande att ”vi har varit naiva” och efter drygt två år av så kallade ”utmaningar”. Om du inte är dansk rekommenderas skämskudde.

Det är ingen hemlighet att både Moderaterna och Socialdemokraterna kopierar Sverigedemokraternas flyktingpolitik för att oskadliggöra SD och sno deras röster. I krig, kärlek och politik är allt tillåtet men hattandet att först säga en sak och sedan det motsatta känns varken trovärdigt eller särskilt seriöst. Jag ställer samma fråga som Clement Kjersgaard gjorde i det där Debatt-programmet: ”vet de vad de gör?”  Nu, på väg in i nästa lågkonjunktur, ska alla partier måla upp färggranna utopier och försöka övertyga väljarna om att allt bli bra igen, bara vi satsar på rätt gubbar och tanter. Mest känns det som att alla nuvarande politikers mål att bygga ett land där människor mår bra överskuggas av målet att få vara med och bestämma.

Styr politiken utvecklingen eller kan det tvärtom vara utvecklingen som styr politiken? Det skulle innebära att det är egalt vilket parti jag än väljer. Jag saknar blankrösten, idag måste man dra in en massa tokstollar om man vill missnöjesrösta.

Jag är skeptisk och rådvill. Valåret har knappt kommit igång och jag är redan less. Jag får lust att göra som grisbonden Erik Hagerman och stänga ute världen.

Det kommer att bli en väldigt lång sommar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.