Vem vill bo i ett resecentrum från 80-talet?

Strax bakom grannarnas tomt står en gammal transformatorstation från 1940-talet. Anläggningen togs ur bruk för längesedan, den stiliga tegelbyggnaden tömdes och grannarna köpte den. Det var ett fynd. De har fått tre anbud från spekulanter. Inte så konstigt heller. Huset är rejält och vackert, och skulle kunna byggas om till en fin ateljé eller till en bostad utöver det vanliga.

Hur stort kommer intresset att vara om 70 år för att köpa vår tids industribyggnader för att göra om till bostäder och ateljéer? Frågan är förstås retorisk. Tror någon att de ens står kvar så länge?

Under sommaren blev det reaktioner när arkitekten Thomas Sandell sommarpratade och då beklagade sig över en folklig feghet som gör att nyskapande arkitektur inte får den uppskattning den förtjänar. Spännande projekt som skulle ha gett oss ikoniska byggnader stoppas på grund av rädsla för det nya. Sandell borde besinna sitt ansvar, svarade Adam Cwejman i Göteborgs-Posten. Det går att välja bort en designerstol som man ogillar, men den ”ikoniska byggnaden” tvingas vi alla leva med i åratal.

De stora striderna handlar oftast om spektakulära byggen, guld och glas, skruvat och högt. Genialiskt eller fult? Men den där transformatorstationen är ett exempel på det mycket större problemet: hur kommer det sig att gamla byggnader tycks ha bestående estetiska värden, medan det mesta som byggts de senaste, tja, 50 åren lämnar oss ganska likgiltiga?

Hur vågar jag göra en sådan generalisering?

Många har gjort om gamla skolor till bostäder. Men vem skulle flytta in i en skola från 1980? Att flytta in i en gammal järnvägsstation är en dröm för många. Tro mig, ingen kommer att göra om Resecentrum i Grönköping till bostad om 100 år. När de gamla regementena lades ned gjordes byggnaderna om till högskolor, köpcentra och annat. Kronans gamla byggnader var utmärkta och hade bestående värden. Vem tror att någon skulle bevara dagens snabbuppförda kontorshotell om de i framtiden mister sin nuvarande funktion? Försvinner det ekonomiska värdet rivs husen eftersom de byggnaderna inte har några andra värden än rent funktionella.

Två invändningar är vanliga. Är det inte bara en fråga om destillation? Efter flera decennier har allt det fula och dåliga hunnit rivas och bara guldkornen finns kvar. Men var finns i så fall bilderna på gårdagens alla gamla dassiga byggnader som ingen nu skulle velat ha kvar som renoveringsobjekt? Snarare verkar det ofta ha varit en fråga om slump och lokala faktorer som styrt vad som sparats.

Men kanske vaknar folkets kärlek alltid sent? Den invändningen erkänner att allmänhetens uppskattning i slutänden är viktig - vi måste bara vänta på den. Ibland dröjer den säkert, men ibland kommer den aldrig. Vad skulle tyda på att den är på väg? Den intetsägande epoken har femtio år på nacken nu. Skulle det behövas ett halvt sekel för att smälta den subtila estetiken i Försäkringskassans tegellåda i Österköping?

För ett par år sedan fick en relativt nyuppförd skola i grannskapet rivas på grund av olösliga mögelproblem. Kritiken som följde gällde bristande byggkvalitet. Inte ett ord hördes om att byggnaden som sådan skulle vara värd att rädda. Förstås, eftersom den inte var det.

Detta kan testas. En arkitekt som vill undersöka om dennes vårdcentral från 1987 har något bestående estetiskt värde skulle kunna sprida information om att vårdcentralen nu ska rivas och ersättas av en ny, mer funktionell vårdcentral på samma plats. Studera sedan reaktionen. Ekonomin kommer ifrågasättas, men kommer någon alls invända mot att själva byggnaden inte sparas? Testa sedan förslaget att ersätta Sophiahemmets huvudbyggnad från 1887 och notera skillnaden.

Det mesta som byggts de senaste 50 åren kan och kommer förr eller senare att rivas eftersom byggnaderna inte har annat än tillfälliga funktionsvärden. Jag förstår att man vill värja sig från den dystra slutsatsen, men är den inte uppenbar och talande?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.