Arbete

Vem tar det politiska ledarskapet mot stress?

Sverige har kommit långt när det gäller den fysiska arbetsmiljön. Men när det gäller den psykosociala arbetsmiljön lyser den politiska innovationslustan med sin frånvaro.
Krönika

Under hösten var det många personer i min bekantskapskrets som berättade om hur de lider av stressrelaterade problem och psykisk ohälsa. Det har varit offentliga personer som berättat öppet, och andra som berättat i förtroende. På samma sätt som alla känner en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp så känner nog alla nu någon som har lidit av stressrelaterad ohälsa. 

Att individer är öppna är positivt. Deras berättelser minskar stigmatiseringen och fler får möjlighet att se signaler tidigare, både hos sig själv och andra. Men det är lätt att problemet framställs som ett individproblem med individlösningar, att personer själva tagit ansvar för problemet genom att kliva av sitt jobb eller uppdrag eller bytt uppgifter, livsstil och så vidare.

Jag har fortfarande inte läst en enda text av en chef eller ledare som skriver om hur hen insåg att hens företag eller organisation behövde förändras för att hens personal skulle må bättre. Men de berättelserna behövs minst lika mycket!

För det här handlar inte om någons bekantskapskrets. Psykisk ohälsa står för en dryg fjärdedel av långtidssjukskrivningarna och kopplingen mellan ökad stress och ökade sjukskrivningar är dokumenterad av SCB. För kvinnor är det en ännu större andel. Det är organisatoriska eller sociala faktorer som är den vanligaste orsaken när kvinnor anmäler arbetssjukdom. Nästan hälften av alla 16-åriga flickor och drygt 20 procent av alla jämnåriga pojkar har stressymptom. Detta kostar samhället enorma summor och än mer personligt lidande.

Det finns ett fåtal personer som arbetar med ett makroperspektiv på problemet, som till exempel Sara Haraldsson som driver Maktsalongen, ett mentorsprogram för unga kvinnor i civilsamhället. Genom att fokusera på dessa frågor kan hon få fler kvinnor att söka sig till – och stanna kvar på – högre poster inom civilsamhället. Men var är motsvarande krismedvetenhet inom politik och näringsliv?

Vi vet ganska väl vad människor behöver för att inte utveckla stressrelaterade problem. Vi behöver möjlighet till regelbunden återhämtning, där att göra-listan inte kikar över axeln. Vi vill få arbetsuppgifter med möjlighet att påverka hur och när vi löser dem. Vi vill få feedback. Vi vill ha rimlig arbetsbelastning. Vi behöver ha möjlighet att delegera (eller stryka) uppgifter när det kör ihop sig.

Sverige har kommit långt när det gäller den fysiska arbetsmiljön med innovationer som skyddsombud, obligatorisk skyddsutrustning et cetera. Men var är den politiska innovationslustan inom psykosociala arbetsmiljö? 

Miljöpartiet lyfte nyligen fram ”alterneringsledighet” (tidigare ”friåret”) som ett verktyg att vända utvecklingen men det måste finnas fler än MP som har förslag? Och det måste finnas förslag som inte partierna redan driver, av andra anledningar? För vad finns det för samhällsproblem, med motsvarande human och ekonomisk kapitalförstöring, som skymmer sikten för den här utmaningen?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.