”Alla som är här har en förutbestämd uppfattning, tillhör ett intresse, har ett syfte. Ingen är här för att ändra åsikt. Därför blir det just ett skådespel där alla försöker sända, men där ingen lyssnar.”
Citatet kommer visserligen från en fiktiv karaktär – näringsminister David Ehrling i Per Schlingmanns debutroman ”I maktens öga” – men det ligger en hel del i hans beskrivning av den stundande politikveckan i Almedalen.
Under veckan kommer tusentals seminarier att äga rum innanför ringmuren. Till det kommer ett otal informella möten som alla på ett eller annat sätt går ut på att påverka politiken. Men frågan är: Vem lyssnar, egentligen?
Inom politiken uppfattas förmågan att lyssna på motståndarsidan, och att därigenom ibland ändra ståndpunkt, ofta som en svaghet. Det borde naturligtvis vara tvärtom. Att vara lyhörd inför nya argument och perspektiv är en styrka som driver samhällsutvecklingen framåt.
Kanske kan journalistkåren komma till undsättning. De hundratals murvlar som bevakar det som Ehrling kallar för ”ett skådespel” skulle med fördel kunna börja ställa följande fråga till politiker och makthavare:
När ändrade du senast åsikt inom ett för ditt arbete avgörande område?
Svaren skulle ge upphov till givande samtal. Den som inte kan ge ett konkret exempel framstår lätt som dogmatisk och inskränkt. Den som däremot öppenhjärtigt delar med sig av tillfällen då hen omprövat en ståndpunkt och landat i en ny kan bidra till ett mer resultatinriktat debattklimat där lösningar, snarare än talepunkter och hetsiga ordväxlingar, står i fokus.
Att erkänna att man haft fel är svårt. Vi vill inte vela eller tveka eller fundera – vi vill visa hur rätt vi har och sola oss i glansen av andras beundran. Bekräftelsen på att man har rätt (det som ibland kallas ”konfirmeringsbias”) ger dopaminkickar som kan vara svåra att motstå.
Men att motstå frestelsen är nödvändigt, inte minst för att motverka den destruktiva kultur av medvetna missförstånd, filterbubblor och effektsökeri som grasserar på sociala medier. Facebook och Twitter skulle exempelvis kunna addera en ”du fick mig att ändra åsikt”-knapp, något som den amerikanske hjärnforskaren Sam Harris har föreslagit. I stället för att ge en tumme upp eller ett hjärta skulle man kunna använda ”du fick mig att ändra åsikt”-knappen när ett inlägg fått en att tänka ett varv extra.
Tänk vilken effekt det skulle få. Skulle exempelvis Anders Lindberg, Aftonbladets politiske chefredaktör, kunna avfyra ytterligare 113 000 tweets (!) i tät följd utan att en endaste gång använda sig av en sådan knapp?
Det ska nog inte uteslutas, men Almedalsveckan måste inte vara den ekokammare den framställs som i Schlingmanns dystopiska roman. Om vi gemensamt anstränger oss för att lyssna och bemöta varandra med sakargument kan vi bidra till den typ av idédebatt som jag tror att medborgarna (de som bekostar stora delar av kalaset) efterfrågar.
När ändrade jag själv ”senast åsikt inom ett för mitt arbete avgörande område”? Sånt där avslöjar man ju ogärna, men om nyhetsmakarna i Visby ställer frågan lovar jag att svara.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.