Vård

Vem är med dig när du dör?

Att finnas hos en anhörig som är döende är nog så viktigt, men är det viktigast? Många av oss ägnar våra anhöriga mer tid och mer energi när vi planerar deras begravning än vi gjorde medan de ännu var i liv. 

När jag dör hoppas jag att jag är riktigt gammal, inte har alltför ont och att åtminstone något av mina många barn håller mig i handen. 

Som begravningsentreprenör har jag lärt mig att man inte kan önska sig någonting när det gäller döden, den kommer precis när den behagar och tar ingen hänsyn till om jag är gammal eller ung, har levt klart eller har mycket kvar att ge, eller om vårdhemmet där jag bor har avsatt ekonomi för vak.

Varje år dör cirka 90 000 personer i Sverige och många dör i ensamhet. 1997 kom Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Där står bland annat att äldre ska mötas med respekt, få kärleksfull omvårdnad och att ingen ska behöva dö ensam.

Till svenska palliativregistret från 2005 skickas information om hur vården på sjukhus och boenden har fungerat för att man ska kunna mäta kvaliteten och se till att vården är rättvis över hela landet. 

Så hur går det till när människor dör i Sverige? Det finns skillnader i landet, och skillnader i vårdformer. På hospice är man bäst på att hantera patienter i livets slutskede. På sjukhus är man inte lika bra, vilket antagligen beror på att man där mest är inriktad på att rädda människor till liv, inte att släppa iväg dem in i evigheten. Men även på sjukhus dör människor, och även de har på sitt yttersta rätt att få hålla någon i handen. 

Enligt svenska palliativregistret dog 15 procent i ensamhet för fem år sedan. Idag är siffran 16 procent, nationella handlingsplanen och politikernas löften till trots, rapporterade Sveriges Radios Kaliber nyligen

Att veta att gamla mamma riskerar att lämnas ensam på sin dödsbädd skrämmer anhöriga. De förväntar sig att någon sitter intill vid livets slut. Men vem är denna någon? Någon annan? Det finns inte alltid  resurser att avdela en personal i flera timmar eller till och med dagar till en döende, när de levande också behöver omsorg. 

Man pratar mycket sällan om palliativ vård. Man pratar sällan om döden över huvud taget. Kanske är det därför man i Sverige inte har något fungerande system att sluta upp kring en människa som är på väg att gå bort. 

Döden och döendet är universellt. Att hålla handen kan alla göra. Liksom att nynna, blöta läpparna, rätta till en kudde och stoppa om. Man behöver inte ens kunna språket, att bara vara där räcker. 

Människor söker mening i sina liv. Den som är arbetslös beskriver just känslan av att inte vara behövd som den mest tärande. Det pågår diskussioner om vikten att snabbt få ut nyanlända i arbetslivet så att de får förankring i samhället. Att få vaka hos någon i livets slutskede vore ett fantastiskt sätt att få göra sig behövd och få en första uppgift i sitt nya land. Det borde inte vara svårt att organisera. 

Samtidigt måste vi erkänna vår besatthet av dödsögonblicket, av att "hinna fram i tid". Många av oss ägnar våra anhöriga betydligt mer energi att planera begravning än att hälsa på när de ännu lever. 

Att vara på plats när någon dör är viktigt, men är det allra viktigast? Långt värre än att dö ensam är att leva ensam. Så låt oss tala om döden men fokusera på livet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.