Val 2018

Vem är det som kör egentligen?

När jag läser nyheter ser jag allt oftare för min inre syn den där scenen när Kalle Anka, Musse Pigg och Janne Långben tumlar runt i en husvagn på väg nerför berget och plötsligt inser att ingen sitter bakom ratten. "Vem är det som kör egentligen?" 

Det har varit en politiskt händelserik sommar: ”Transportgate” fick hela semester-Sverige på fötter och Stefan Löfven att morska upp sig i sista stund. De marockanska gatubarnen blir fler och ställer till oreda i den innerstad som annars ofta är förskonad från sådant. I Malmö har sjukvården blivit experter på att hantera skottskador då de senaste årens övning har givit färdighet. Blivande mödrar tvingas föda i bilen, eller till och med i Finland.

Ena dagen läser jag hjärtskärande historier om rediga, hårt arbetande människor som utvisas på grund av någon teknikalitet - andra dagar artiklar om våldtäktsmän och terrorister som inte kan utvisas om de inte kan garanteras trygghet i sitt fädernesland. Det månas om förövarna men offrens trygghet glöms bort.

En hel del behöver styras upp, och det fort! Men av vem eller vilka? En bra ledare måste vara exekutiv och emellanåt våga göra sig impopulär. Dock tycks arbetsmoralen hos dagens politiker hålla samma nivå som hos den övriga befolkningen: det twittras och jagas lajks mer än det arbetas. 

"Vänta bara", skrockar sverigedemokrater som drömmer om jordskredsseger 2018. De har siffrorna på sin sida. Jo, visst är det möjligt att alla dåraktiga politiska beslut - eller snarare den långa tiden av politisk underlåtenhet - undan för undan har jagat väljarna mot missnöjespartiet SD. Men det viktigaste datumet i almanackan är inte valdagsnatten, utan varje dygn de fyra efterkommande åren. Det är då man måste kavla upp ärmarna och göra skäl för sin lön. 

Det spekuleras mycket i vem som ska leda Sverige efter 2018 men egentligen kvittar det lika vem som vinner eller kommer att ingå i vilken allians och med vilka. Det enda som är relevant är att de som fortsätter styra, eller tar över, ska våga se till att Sveriges alla invånare får det bättre och både känner sig och blir tryggare.

Det är politikernas jobb att se till att medborgarna kan lita på att det skyddsnät som de har betalat för via skatten kommer dem till del när de behöver, vare sig det handlar om att lägga om ett sår på vårdcentralen, få föda barn i sitt eget hemland, opereras för cancer i tid och att bli väl omhändertagen på ålderns höst när hälsan sviktar. Eller att vara trygg i visshet om att polisen, juridiken och socialtjänsten finns där och har tillräckliga resurser den dagen man - Gud förbjude - skulle utsättas för ett brott. 

Att vilja regera är bra, att kunna regera är så många snäpp bättre. 

Låt mig om ett drygt år få slippa påminnas om Janne Långbens korkade uppsyn när han far upp i panik och inser att bilen som drar husvagnen har pruttat fram bäst den kunnat med förarsätet tomt. Valet 2018 kommer inte att handla om vem som vinner. Dess främsta fråga kommer att vara: ”Vem är det som kör egentligen?”

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.