Varumärkesvård hör inte hemma i det offentliga

För någon vecka sedan uppmärksammades att Region Skånes hälso- och sjukvårdsdirektör hamnat i hetluften. Vederbörande hade sekretessbelagt uppgifter från en granskning som riktat kritik mot regionens vårdcentraler. Syftet med sekretessen lär ha varit att undvika “negativ publicitet”.

Nyligen avslöjades också att en chef på Arbetsförmedlingen försökt ta reda på vilka medarbetare som talat med pressen när reportrar kontaktat myndigheten. Myndighetens presschef har sagt att det var för att få en ”klar bild” av vad medarbetarna säger och försäkra sig om att medarbetarna ”talar med samma tunga och mun”.

Möjligen är jag överkänslig för den här sortens rapportering. Under min forskarutbildning leddes seminarierna av professor Lennart Lundquist som sällan missade ett tillfälle att sälja tanken om ämbetsmännens funktion som ”demokratins väktare” – att offentliga tjänstemän är garanterna för rättssäkerhet, demokrati och lagenligt beslutsfattande.

I det Lundquistiska perspektivet är det klart besvärande att höga representanter för myndigheter, kommuner och landsting på detta sätt betraktar sina organisationer som ”varumärken”. Vart är vi på väg när chefer i offentlig sektor ängsligt oroar sig för läckor och som därför inför öppen ridå skickar signaler till sina anställda att rikta sin lojalitet mot organisationens ”varumärke”, där det allom övergripande syftet är att skydda bilden av den egna organisationen?

Kanske går inställningen att försvara på något intrikat sätt. Likväl är det förödande när effekten blir att kända och högst verkliga missförhållanden behandlas som PR-problem. Det som stör ledningar är att media får nys om och uppmärksammar dåliga utfall i utvärderingar eller utredningar, alternativt när man ställs inför att hantera medial uppmärksamhet rörande någon skandal. 

Inte att bristerna är något man nog bör ta på största allvar och åtgärda på riktigt. 

Som forskarna Magnus Fredriksson och Josef Pallas uppmärksammat i olika sammanhang, finns en tendens att myndigheter, kommuner och landsting lägger ned mycket möda på hur de framstår i medierna snarare än att värna de uppdrag de är satta att utföra. Det är i detta ljus vi bör läsa kritiken mot att myndigheter, kommuner och landsting lägger resurser på att anlita PR-konsulter i syfte att bemöta grävande reportrar.

Kanske kan KI:s hantering av Macchiariniskandalen stå som en övertydlig illustration av när organisationer försöker skyla över problem för att skydda anseendet, men lightversioner av attityden märks i de policyer för exempelvis sociala medier som offentliga organisationer håller sig med. Inte sällan är andemeningen av typen: jättekul om du som medarbetare använder sociala medier, men glöm inte att du representerar oss och skada för guds skull inte vårt anseende, vårt varumärke.

Borde vi inte kunna enas om att de offentliga tjänstemännens lojalitet rimligen aldrig kan vara mot varumärket, eller för den delen mot organisationen eller ”cheferna”?

En tjänstemans lojalitet ska i första hand riktas mot uppdraget denne innehar, och i slutändan mot medborgarna. Den lagstiftning som styr och reglerar verksamheterna, liksom den offentliga etiken, bör vara ledstjärnan i yrkesutövningen. Inte uppfinningsrika kommunikationspolicyer. 

Det hela är ganska enkelt. Myndigheter, kommuner och landsting ska inte primärt ägna sin tid och sina resurser åt putsa på sitt anseende och tänka på sina ”varumärken”. De ska följa lagarna, se till medborgarnas bästa och leverera det de är tänkta att leverera med hög kvalitet och god rättssäkerhet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.