Extremism

Vårt stora behov av hjältar är ingen solskenshistoria

Hjältar ska hedras och hyllas. Men det är vi andra i samhället som bör se till så att behovet av hjältarna inte är så förtvivlat stort. Om nonchalansen inför varningar om radikalisering hade varit mindre från början, hade det inte varit upp till enskilda socialsekreterare att stå upp mot IS-anhängare. 

Varje krig och konflikt har sina hjältar, och terrorn i Europa är inget undantag. Medan sociala medier fylls av berättelser om Arnauld Beltrame – polismannen som dog efter att ha bytt plats med en kvinna ur gisslan under terrordådet i Trèbes – hyllas i Sverige socialsekreteraren som står upp mot radikala islamister: Bettan Byvald möter IS-sympatisörer och hemvändare i Angered, och talar kompromisslöst om vad som gäller i Sverige. I ett reportage i DN uttalar sig både hennes kolleger och terrorexperten Magnus Ranstorp om denna kvinnas mod. 

När man läser om Bettan Byvald råder det inget tvivel om att hon är en hjälte, och att hon gör en betydande insats mot radikalisering och terror i Sverige. Och likväl är detta inte det solskensreportage som DN:s Niklas Orrenius vill göra det till. 

För hur mår egentligen ett samhälle som ställer enskilda socialsekreterare mot mördare, våldtäktsmän och folkmordsapologeter, med risk för deras säkerhet?

I vår kommer boken Följ fucking order av Ann Törnkvist, som skildrar det så kallade ”Södertäljenätverket”. Den skulle ha getts ut redan förra året men stoppades efter hot mot förlaget, något som förlagschefen öppet medgav. I debatten som följde beskylldes förlaget för feghet.

Ingen tycktes fråga sig vad det innebär att det numera ankommer på enskilda att väga upp samhällsmisslyckanden genom att riskera sin egen och sina familjers trygghet – i detta fall bokförläggaren som förväntas stå upp mot den kriminalitet som anfrätt fundamentet i lokalsamhället i Södertälje.

Inte heller tycktes man reflektera över hur effektivt sådant motstånd är eller har förutsättningar att bli. Rörelser med tillräckligt våldskapital kommer att kringskära människors frihet och driva fram självcensur, eftersom få människor kommer att agera som Bettan Byvald eller Ann Törnkvist. Det är ett rent empiriskt konstaterande. 

”Om man kunde klona socialarbetaren Bettan Byvald, så skulle risken för terrordåd i Sverige minska.” skriver Niklas Orrenius. Men det som utmärker hjältar är just att de inte låter sig klonas. Hur många socialsekreterare som viker ner sig, som inte vågar ta striden mot IS-mördare, går det på varje Bettan? 

Tio? Hundra?

Och med vilken rätt kan man kräva sådan självuppoffring – givet den vårdslöshet med vilken samhället låtit radikalismen slå rot i det svenska samhället, och fortsätter att tolerera den? 

Hade man inte förhållit sig så nonchalant till varningar om radikalisering, hade det inte varit upp till enskilda socialsekreterare att stå upp mot anhängare till IS. Och om den lagstiftande, verkställande och dömande makten samt den fria pressen hade uppfyllt sina skyldigheter gentemot medborgarna hade det inte funnits någon Södertäljemaffia att skriva en bok om – och det hade inte ankommit på en enskild förläggare att vara hjälte för oss alla.

Bakom solskenshistorierna finns en berättelse om statens reträtt. Denna reträtt riskerar att legitimeras när fokus hamnar på enskilda – på den enes hjältemod och den andres förmenta feghet.

Hjältar ska hedras. Däremot får de inte utnyttjas som ett substitut för regelrätt bevakning, och regelrätt ansvarsutkrävande. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.