Demokrati

Varför ska skattebetalarna stå för vinet?

Rätt hanterad kan representation säkert tjäna sina syften. Men jag har med åren börjat känna allt större tveksamhet inför att skattemedel används till att dricka just alkohol på skattekollektivets bekostnad. \ \

Man får ge 1990-talets kommunala skandaler att de stundtals gav ett larger than life-intryck. Minns ni Motala? Det påstås till exempel att en ”normal lunch bestod - förutom av mat - av två sexor whisky, en hela vin, två sexor calvados och fyra sexor whisky med soda.” 

En del vatten har runnit under broarna sedan Britt-Marie Citron och Motala Tidning för drygt 20 år sedan avslöjade dessa missförhållanden. Den extravaganta representationskulturen ledde till flera fällande domar, bland annat för grov trolöshet mot huvudman. 

Även om vissa skäl finns att tro att det var värre förr – policyer och reglementen som reglerar representation tycks numera legio, medvetenheten om riskerna tycks större – saknas knappast aktuella exempel på tveksam representationskultur. 

Ämnet debatterades hett 2013, när SVT:s Kommungranskarna riktade strålkastarljuset mot ett antal kommuners representationskostnader vid fastighetsmässan i Cannes. Det var på tapeten i julas, när det uppmärksammades att landshövdingen i Uppsala län ökat sina representationskostnader med 74 procent mellan 2013 och 2015. 

Frågan har viss dagsaktualitet, även om alkoholfrågan inte är i fokus. Landstinget Dalarnas representation har anklagats för att vara uttryck för en ”osund kultur i landstinget”. Givetvis ytterst modest och tillbakahållet jämfört med Motalafallet – pengar har bland annat lagts på ”gokartäventyr” och ”tveksamma fikakvitton”. Men saken bränner till litet extra i ögonen när landstingsanställda fått känna av tuffa besparingsåtgärder.

Sett till de enorma summor som kommuner och landsting omsätter, har representationskostnaderna ett slags växelpengskaraktär. Det är dock inte summorna som skapar irritation. Sprängkraften finns i symboliken. När anställda går på knäna, när skatten upplevs som hög, sänder det udda och kanske förtroendeskadliga signaler när medel läggs på svårförsvarlig representation. 

Varför förtroendeskadligt? Jo, vi som uppbär lön eller annan form av ersättning från offentlig sektor får aldrig glömma bort att vi har ett speciellt ansvar, ett ansvar som har sitt ursprung i hur de pengar som betalar våra löner och ersättningar samlas in. De kommer från skatten, och skatt tas som bekant ut via tvångsmässiga inbetalningar.

Inslaget av tvång har moraliska implikationer. Det särskiljer uppdrag i offentlig sektor från uppdrag i den privata. Det är just denna skillnad som gör att medborgarna ska kunna förvänta sig att politiker och tjänstemän hushåller smart med begränsade resurser och gör kloka prioriteringar. Detta är okontroversiellt och torde kunna ena allt från slöseriombudsmän på högerkanten till Gustav Möller-fans på vänstersidan; ni vet, han med att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

För att undvika missförstånd: rätt hanterad kan representation säkert tjäna sina syften, såväl för att bygga och stärka relationer med omvärlden som ur personalvårdssynpunkt. Men mot bakgrund av det sagda, har jag med åren börjat känna allt större tveksamhet inför att skattemedel används till att dricka just alkohol på skattekollektivets bekostnad. 

Kan det verkligen vara så viktigt att dricka vin till maten, att någon annan ska bära kostnaden? Jag misstänker att det kanske är den mest kontroversiella ståndpunkt jag kommer att antyda på dessa sidor, men i ljuset av det sagda ser jag inga särskilt starka skäl till varför man inte borde införa nolltolerans för alkoholrepresentation i offentliga organisationer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.