Krönika
Ekonomi
24 november 2014 kl 08:50

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Varför kan inte politiker säga nej?

Kommunala pengar är inte vilka pengar som helst. Det är skattepengar som medborgarna tvingas betala, vare sig de vill eller inte och vare sig de tycker sig ha råd eller inte. Det är pengar som måste hanteras med största omsorg. Det är sannerligen ingen fri resurs som kommunpolitiker kan hantera som de tycker.

Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land, sa president Kennedy. Och amerikaner har tagit det till sitt hjärta. De ifrågasätter allt som offentlig sektor gör för medborgarna. Låg skatt är viktigare än allt annat - utom när det gäller pengar till krigsmakt och polis. De ställer aldrig den typiskt svenska frågan: “Varför gör inte kommunen någonting?”

Här i USA är fokus på låg skatt så stort att medborgarna oftast väljer låg skatt framför god offentlig service. I Sverige tycks många, både politiker och medborgare, ha glömt att kommunala pengar inte tillhör politikerna utan medborgarna. Och i båda länderna har man tappat fokus på att skattemedel ska hanteras så att de ger mest valuta för pengarna. I båda länderna går för mycket skattepengar till de högröstade och alltför litet till de mest behövande.

Den gångna mandatperioden har vi sett ett antal vådliga kommunala satsningar mogna till ordentliga skandaler. Trots bollanden med lån, lånegarantier, kommunala bolag, köp och försäljningar av andelar och allt vad kreativa jurister, politiker och ekonomer hittat på, så är det ett oemotsägligt faktum att miljarder av kommunala skattepengar gått till ändamål som ligger väldigt långt från kärnan i kommunernas uppdrag.

Det har handlat om kommersiella arenor för underhållning och idrott och det har handlat om stort kommunalt risktagande i energiprojekt. När det blev en kommunal uppgift att hålla kommersiella underhållningsföretag med billiga lokaler är för mig en gåta. Hur det blev en kommunal uppgift att satsa medborgarnas pengar på melodifestivaler och professionell idrott är obegripligt. Att kommuner satsar pengar på riskfyllda affärer i energibranschen är en skandal. 

Allt prat om att arenor och industrisatsningar görs för att “sätta kommunen på kartan” är lögn. De här satsningarna görs antingen för att politikerna inte begriper vad de gör eller för att de inte kan säga det enkla ordet “nej”.

Kommunala pengar är inte vilka pengar som helst. Det är pengar som medborgarna tvingas betala, vare sig de vill eller inte, vare sig de tycker sig ha råd eller inte. Det är pengar som måste hanteras med största omsorg. Det är sannerligen ingen fri resurs som kommunpolitiker kan hantera som de tycker.

Medborgarna betalar gärna skatt för att få bra skolor, bra barnomsorg, bra snöröjning, bra äldrevård och sjukvård. De betalar inte skatt för att den lokala idrottsföreningen ska kunna köpa fler kanadensiska hockeyspelare, för att kommunen ska täcka förluster i vindkraftparker, koka sprit till drivmedel eller betala utvecklingskostnader åt utländska elbilstillverkare. 

Det är för sent att dra i bromsen för de budgetar som kommunerna beslutar om i höst och det som är gjort kan inte göras ogjort. Men det är en angelägen uppgift för både nya och gamla majoriteter i kommuner och landsting att fundera över var gränserna för den offentliga verksamheten egentligen ska gå, vad som egentligen är de förtroendevaldas uppgift, hur man ska undvika upprepning av de misstag som gjorts.

De kommunalt förtroendevaldas uppdrag är att se till att den offentliga sektorns verksamhet är så effektiv som möjligt och att den erbjuder den service som medborgare och näringsliv har rätt att kräva. Den offentliga sektorn kan och bör inte ägna sig åt allt. I det politiska uppdraget ingår därför också att klargöra för både medborgare och näringsliv vad den offentliga sektor gör, och vad medborgare och företag måste klara på egen hand.

Detta är en historisk ideologisk stridsfråga. Därför är det förvånande att man så ofta ser att det råder enighet över partigränserna om de riktigt äventyrliga kommunala satsningarna, medan det blir stor diskussion om anslag till den kommunala kärnverksamheten.

Det bästa sättet att “sätta kommunen på kartan” är faktiskt att sköta den kommunala kärnverksamheten så bra som möjligt; att ha god standard på barnomsorg, skola och äldrevård en rimlig skattesats och stabilitet i den kommunala ekonomin, att ha framförhållning i planarbetet, balans i bostadsbyggandet och att förmåga att ge företag snabba och klara besked om vad som är tillåtet och inte. Uppgiften är att ge både företag och medborgare bästa möjliga valuta för skattepengarna.

De insatser som görs för “näringslivsfrämjande” och för att “sätta kommunen på kartan” är kontraproduktiva om de leder till onödigt hög skatt eller till sämre kommunal kärnverksamhet.

Allt prat om att arenor och industrisatsningar görs för att “sätta kommunen på kartan” är lögn. De här satsningarna görs antingen för att politikerna inte begriper vad de gör eller för att de inte kan säga det enkla ordet “nej”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 24 november 2014 kl 08:50

Skribent

Per Ahlström
Författare och debattör