Krönika
Ekonomi
21 december 2015 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Varför är kvalificering för bidrag så fel?

Andelen ekonomiskt inaktiva EU-medborgare som söker stöd ur värdlandets socialförsäkringssystem ökar, samtidigt som förtroendet för öppna gränser och överstatligt samarbete störtdyker. Att i det läget avvisa David Camerons krav på kvalificering till bidragssystemen är som att tända fyrverkerier på en öppen krutdurk.

Tio av tio. Så viktigt var det för Magdalena Andersson att Storbritannien förblev i EU, när hon fick frågan. Men när Stefan Löfven nyligen redovisade regeringens hållning inför EU-nämnden gav han beskedet att det var helt uteslutet att tillmötesgå Camerons omstridda krav på temporära kvalificeringsregler för EU-medborgares tillgång till brittiska bidragssystem.

Löfven har stöd i sitt nej, inte bara från EU-nämndens ordförande Eskil Erlandsson (C) utan också från många av Europas ledare. Och budskapet tycks ha gått hem. Hårt pressad verkar Cameron nu backa från vad som i det konservativa manifestet beskrevs som en grundpelare i den omförhandling med Bryssel som ska övertyga britterna om att bli kvar i unionen.

Bortsett från att det är högt spel att dra undan mattan för Camerons försök att övertyga EU-skeptiska brittiska väljare är det även värt att stanna upp och ifrågasätta de sakliga argumenten. I Sverige råder alltså närmast total konsensus om att blotta tanken på att tillåta länder att införa kvalificeringsregler för andra EU-medborgare är fullskalig diskriminering. Det är märkligt, av flera skäl.

För det första tillämpar ett antal EU-länder redan en kvalificeringsprincip i sina socialförsäkringssystem; däribland Sverige. Ingen tycker att det är konstigt att en engelsman inte kan komma till Sverige och begära a-kassa från dag ett. Men om man, i likhet med britterna, har system som saknar krav på motprestation, så får man alltså inte införa särskilda restriktioner för andra EU-medborgare. Det är möjligen begripligt i teorin, men blir orättfärdigt i praktiken.

För det andra kan man ifrågasätta om den nuvarande ordningen någonsin har varit den politiska ambitionen. Viss harmonisering är nödvändig för att den fria rörligheten ska vara möjlig. Men den verkliga pådrivaren av EU-medborgares rätt till sociala förmåner i andra länder är EU-domstolen. Genom en rad domslut har ny praxis etablerats. Detta är problematiskt, dels eftersom en så fundamental politisk fråga inte borde avgöras genom juridisk aktivism, dels eftersom det i förlängningen riskerar att hota hela projektet med den inre marknaden.

För det tredje är det ett faktum att andelen ekonomiskt inaktiva EU-medborgare som befinner sig i ett annat land och som söker stöd ur värdlandets socialförsäkringssystem, har ökat. Omfattningen av ”välfärdsturismen” är sannolikt liten, svår att mäta och politiskt explosiv. Det är väl belagt att Storbritannien har tjänat ekonomiskt på invandringen från inte minst Östereuropa, när yngre, drivna personer med god hälsa och starka drivkrafter snabbt kommer in på en dynamisk, liberal arbetsmarknad.

Men det faktum att trenden pekar uppåt samtidigt som förtroendet för öppna gränser och överstatligt samarbete störtdyker är som att tända fyrverkerier på en öppen krutdurk. I en tid när gränskontroller skjuter upp som svampar i jorden och samma östeuropéer som var så måna om att bli behandlade som alla andra vägrar att ställa upp i migrationskrisen måste man ställa sig frågan om Camerons krav verkligen är så feltänkt. Rätt utformat skulle det kunna beröva högerpopulisterna ett viktigt argument, och öka sannolikheten för att en av Sveriges viktigaste allierade blir kvar i samarbetet.

Tio av tio, sa Magdalena Andersson. Upp till bevis.

I en tid när gränskontroller skjuter upp som svampar i jorden och samma östeuropéer som var så måna om att bli behandlade som alla andra vägrar att ställa upp i migrationskrisen måste man ställa sig frågan om Camerons krav verkligen är så feltänkt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.