Vårdpolitiker borde inte lova oss Rolls-Royce-vård

Både globalt och nationellt märks en domedagsstämning; västvärldens medelklassungar verkar idag mer rädda för den långsamma klimatförändringen än vad deras föräldrars generation fruktade kärnvapenkriget. Våldsbrott dominerar media och politiken. Även om dödligt våld är ovanligare i dagens Sverige än det var under 80- och 90-talen, och hela tiden legat långt under Finland, så har våldet ändrat karaktär. Vi har färre lätt utredda dråp där alkoholpåverkade män stuckit kniven i varandra och istället skottlossning och bombdåd där i regel ingen ställs till svars.

Men lyfter man blicken har världen aldrig upplevt ett mer fredligt århundrade än det innevarande, aldrig har det funnits så många trygga, mätta och välutbildade människor. Vi blir friskare och lever allt längre; det går rätt bra för de flesta människor på klotet (men tyvärr delvis på bekostnad av andra arter). Barnadödligheten i världen har sjunkit snabbt under de senaste tjugofem åren, och det är inte längre infektioner som lunginflammation, diarré, malaria och mässling som är värst. Idag är det främst de allra spädaste barnen som dör, på grund av för tidig födsel, förlossningskomplikationer, missbildningar och sepsis.

Svensk sjukvård knäar under växande uppgifter, och vi har svårt att se hur pengar och personal ska räcka till när de gamla mest behövande snabbt ökar i antal. Då glömmer man lätt de stora framsteg som gjorts. Min mormor fick ingen höftprotes och ingen intraokulär lins när gråstarren opererades, vård som idag är standard. Under de fyrtio år jag jobbat i vården har jag med egna ögon sett stora saker hända.

På infektionskliniken såg jag unga män dö i aids, det gör de inte längre. Jag behövde förr lägga in skolbarn med svåra astmaanfall nästan varje jourpass, men bättre mediciner gör att det nu är ovanligt. Nya vaccin har gjort att hjärnhinneinflammation, epiglottit och pneumokocksepsis har minskat. Nya tester har gjort det enkelt att hitta barn med celiaki, blodproven är så bra att vi för diagnos sällan behöver söva för att plocka ut bitar av tarmslemhinnan. Neonatalvården får allt omognare barn att överleva, och allt färre av de fullgångna barnen drabbas av syrebrist.

Barnpsykiatrin har förstås sina problem, men jämfört med tidigare är det fler barn med autism som får rätt diagnos, fler barn med adhd får läkemedel som hjälper och fler barn med ångestsjukdom får verksam behandling. Onödig antibiotikaförbrukning har minskat betydligt, antalet recept till barn har nästan halverats på tio år. Vuxna och barn med reumatiska sjukdomar har tillgång till betydligt mer effektiva behandlingar. Utvidgad screening av nyfödda finner i tid metabola sjukdomar som förr kunde missas. Barn som föds med hjärtfel hittas tidigare och överlever nästan alltid.

Tittar vi bakåt ser vi de stora framstegen, men blickar vi framåt ser bilden mörkare ut. Vården åstadkommer allt mer, men har svårt att hålla jämna steg med befolkningens ökade förväntningar. Köerna växer, vårdgarantin bryts allt oftare. Brist på vårdplatser går ut över patientsäkerheten när akutläkaren tvingas skicka hem patienter hen egentligen hade velat ha kvar för observation. Få tror på att det stora varslet på Karolinska inte kommer påverka vården. Sköterskebrist gör att Göteborgs nya barnklinik måste byggas om innan den ens är färdig: väggar rivs då intensivvårdens tänkta enkelrum görs om till tvåbäddsrum, eftersom personalen annars inte räcker.

Sjukvården kan bli ännu bättre, men den kan knappast bli billigare. Det synes osannolikt att fortsatt digitalisering och rationalisering kommer ta oss ur den knipan. Mer troligt kommer vi behöva betala mer, antingen via skattsedeln eller ur egen ficka, direkt eller indirekt via försäkringar.  Man önskar att politikerna blir mer ärliga kring detta.  I retoriken lovas befolkningen en Rolls-Royce men vården får bara pengar som räcker till en begagnad folkvagn.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.