Krönika
Coronaviruset
11 november 2020 kl 05:25

Vårdpersonalen betalar vårdskulden med sin hälsa

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare

Det här är en opinionstext

Under pandemivåren pressades vi som vårdpersonal, våra kroppar och psyken, till maxgränsen och nu börjar det om igen. Men då den första vågen av pandemin präglades av oro och ovetskap är det nu apatin som dominerar. För vi vet vad som väntar: en ännu större vårdskuld.

För snart ett år sedan samlades vårdanställda i Sjukvårdsuppropet i protest mot regionernas allt mer hejdlösa besparingar. Neddragningar som fick till följd att patientsäkerheten inte kunde upprätthållas. Sedan kom covid-19. 

Under pandemivåren pressades vi som vårdpersonal, våra kroppar och psyken, till maxgränsen. Vi gick från en fullständigt oacceptabel situation till ett globalt krisläge. Och redan innan den första vågen ebbat ut fick vi veta att vi nu var skyldiga: begreppet vårdskuld lanserades. Till exempel väntade rekordmånga på att bli opererade. Den vård vi inte kunde bedriva när vi hade fullt upp med covid-sjuka och som samlats på hög skulle betalas av oss själva. Vi gick inte ur askan i elden utan ur elden i elden.

I början av sommaren hade vi alla jobbat mer än vi någonsin gjort, många av oss med dålig eller ingen skyddsutrustning. Vi hade själva insjuknat i covid eller kanske insjuknat, vem vet, bara periodvis tilläts vi testa oss. Några hade fått applåder, andra hade fått extra betalt enligt ett särskilt avtal, men de flesta av oss fick ingenting mer än ohälsa. Somliga sa upp sig.

På Karolinska sa så många upp sig att det varsel om uppsägningar som lagts redan gått i mål och kunde dras tillbaka. Vi som blev kvar har kämpat med sömnsvårigheter, oro, nedstämdhet, posttraumatisk stress. Huvudvärk och ont i magen. Själv har jag lyckats få en fraktur i foten i min iver att undvika kollektivtrafik och under mina försök att hålla oron stången genom en extra promenad. Stor oro, många promenader. Jag jobbar ändå, andra gör det inte. Antalet sjukskrivna är rekordhögt.  Då har det ändå larmats många gånger tidigare om vårdpersonalens stora ohälsa. Ur elden i elden. 

Det är i detta tillstånd vi sattes att betala vårdskulden, och än har vi långt kvar att komma ikapp. Och innan någon hann göra jämförelsen med hur andra skulder, så som bolåneränta eller kapitalförluster, går att dra av, kom nästa våg av covid. Ur elden i elden i elden. 

Jag är inte säker på att det går att jämföra kroppen och själen. Men för att få en starkare kropp måste den tränas och återhämtas. Att inte låta den återhämtas gör att den bryts ned. Om den första vågen av pandemin präglades av oro och ovetskap är det nu apati som dominerar. För vi vet vad som väntar redan innan såren efter visir och munskydd läkt i våra ansikten för andra gången: en ännu större vårdskuld. 

Denna rovdrift på oss som arbetar i vården är ett stort hot inte bara mot oss själva, utan mot folkhälsan. Vårdpersonal växer inte på träd. Vem är motiverad att stanna i yrket när löneökningar uteblir samtidigt som arbetsbelastningen går från hopplös till omöjlig? Vem ska betala vårdskulden när också vårdpersonal blir patienter? Svensk sjukvård är nära en kollaps som kan bli betydligt allvarligare än covid-19. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 11 november 2020 kl 05:25
Uppdaterad: 12 november 2020 kl 14:45

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare