Läkare

Vårdens nonchalans inför diffusa symptom är livsfarlig

En trasig kropp kan ofta lagas fint i sjukvården. Systemet fungerar sämre för den växande skara som har diffusa symtom, oavsett hur svåra de är. De kan hamna i en livshotande icke-vård. Linda Skugge berättar om det i sin nyutkomna bok ”45 Morbus Addison”, en skakande och självupplevd historia.

 

Krönika

Linda Skugge skriver i boken : ”Om läkarna hade lyssnat på mig hade inte hela mitt liv behövt gå sönder. Jag hade sluppit förlora allt. Jag hade ju rätt, läkarna hade fel, jag var jättesjuk i full kortisolsvikt (livsfarligt tillstånd). Varför utgick fler än tio läkare från att jag inte ens var värd att lyssna på?”

Frågan är i högsta grad berättigad. I internationella jämförelser får svensk sjukvård dåligt betyg i bemötande. En gissning i detta fall är att det berodde på att kortisolsvikt är en ovanlig sjukdom. En på 100 000 drabbas.

Läkare möter ständigt utmattade duktiga kvinnor, varför skulle just Linda Skugge ha Addisons sjukdom, bara för att hon trodde det själv? Doktorn vet bäst, så mycket bäst att Skugge i flera år blev nekad det blodprov som kunde ha klargjort frågan direkt.

Brist på kortisol utgör en livsfara. Kortison måste tillföras i tablettform eller, vid kräkningar eller operationer, intravenöst. Detta måste sjukvården känna till vid varje form av ingrepp. Okunnighet är livshotande. Varje år avlider några Addison-patienter av utebliven behandling.

Linda Skugge berättar hur hon går ner i vikt trots att hon äter oavbrutet. Hon klassas som ätstörd när hon nämner för en läkare att hon börjat med extra näringsdrycker. Även ätstörning är en livshotande sjukdom, som läkaren inte gör något för att behandla.

Kollektiv blackout tycks drabba läkarkåren när patienten är en framgångsrik ung och smal kvinna. ”Du är 100 procent frisk”, får Linda Skugge veta, gång på gång. Hon är så trött att hon knappt kan stå och känner att hon bokstavligen håller på att svälta ihjäl.

Den som vill veta mer om hur vården kan svika rekommenderas att läsa ”Diagnos kortisolsvikt”, en samling liknande historier som Svenska Addisonföreningen gav ut 2015.

”Jag hatar läkarna så bottenlöst”, skriver Linda Skugge. Skugge jämför sig med Lasse Weiss, framgångsrik mediechef som skrivit boken ”Framgångsfällan” om sin väg tillbaka från utbrändhet. Han blev sjukskriven. Det blev inte hon. Läkarna utgick från att hon ljög när hon berättade att hon bara orkade gå hundra meter.

Nu har hon skrivit en lysande svart rapport om förlorade år, där framtidsutsikten är ett förlorat liv. ”Att inte veta hur det kommer att gå. Om jag någonsin blir återställd.” Det kan ta upp till tio år, om det ens är möjligt: ”Då är jag femtiofem år. Ingen vill ha en femtiofemårig kärring.”

Personligen tror jag att det kommer att finnas stort intresse för en 55-årig kvinna med denna knivskarpa förmåga att belysa ett av samtidens största problem: vårdens nonchalans inför utmattningens många diffusa symtom. Det förutsätter att Linda Skugge överlever. Att hon orkar: ”Att varje dag kämpa för sitt liv fast kroppen skriker av utmattning. Känslan av att det är kört.”

Vi kommer alla att dö, men vi borde ha rätt leva först.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.