Krönika
Könsdysfori
23 november 2020 kl 05:20

Vården till unga med könsdysfori får inte baseras på tyckande

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare från Göteborg

Det här är en opinionstext

Kan patienter kräva viss vård när evidens för åtgärdernas effekt saknas? När är man mogen att fatta oåterkalleliga medicinska beslut? Att patienten som söker lider är klart, men hur säkerställer man att hen inte ångrar sig? Det finns många obesvarade frågor som rör vården av personer med könsdysfori. 

Nya finska riktlinjer om könsdysfori hos unga framhåller att vården måste vara försiktig så att psykiatrisk sjukdom eller ungdomligt identitetstestande inte feldiagnostiseras som transsexualism. I Sverige utreder Socialstyrelsen den mer tekniska frågan om hur många utredningsteam som är optimalt, trots att  det är mer angeläget att diskutera vilken slags vård som bör ges när och till vem.

Ingen verkar ha säkra svar på varför antalet unga med könsdysfori har ökat så enormt, och varför könsfördelningen samtidigt ändrats så att majoriteten patienter nu är födda som flickor. En del förklarar det med ändrad svensk lagstiftning, där könsbyte inte längre kräver sterilisering, men den förklaringen räcker inte, eftersom samma fenomen setts i alla andra västländer.

Socialstyrelsen har skickat ut ett förslag på remiss om att koncentrera viss vård till ett fåtal centra för NHV, Nationell högspecialiserad vård. Vård vid könsdysfori rekommenderas ske vid fyra svenska sjukhus, genital transkirurgi vid tre och bara vid ett ställe i landet ska det bedrivas stämbandskirurgi (för att få ett mer kvinnligt röstläge).

De flesta remissvaren har inga större invändningar, men i en del svar framkommer de olösta konflikter som finns i denna fråga. Kan patienter kräva viss vård när evidens för åtgärdernas effekt saknas? När är man mogen att fatta oåterkalleliga medicinska beslut? Att patienten som söker lider är klart, men hur säkerställer man att hen inte ångrar sig?

Flera föreningar som för transpersoners talan vill i sina remissvar minska (eller avskaffa) transvårdens koppling till psykiatrin, medan helt andra synpunkter kom in från vård och akademi. Barnkirurgerna tar avstånd från ingrepp på patienter som inte är vuxna. Nationellt programområde NPO Endokrinologi fruktar att antalet specialister inte kommer räcka; enligt deras prognos kan vi inom 6–7 år ha bortåt 10 000 transpersoner i hormonbehandling.

Västra Götalandsregionen ifrågasätter att remissförslaget hävdar att behandlingen minskar den psykiska ohälsan, och påpekar att ”vård och behandling för könsdysfori i princip helt vilar på erfarenheter uttryckta av experter, dvs ytterst tyckande, och att vårdområdet i stort sett helt saknar evidens”.

Göteborgs universitet (GU) invänder mot att: ”grundläggande barnpsykiatriska och utvecklingspsykologiska aspekter saknas … det är allvarligt att det saknas en förståelse av varför ökningen utgörs av fickor med NPF [neuropsykiatriska funktionshinder], ätstörningar och annan psykiatrisk problematik”

GU är inne på samma spår som de nya finska riktlinjerna. Ungdomar i Finland remitteras till transteamen bara om ”könsdysforin inte är uttryck för ett för utvecklingsstadiet normalt och övergående identitetssökande och inte utvecklas i någon annan riktning då ungdomen ges möjlighet att reflektera över sin identitet”. För unga med psykiatrisk diagnos kan ”könsidentitetsutredningar övervägas om behovet kvarstår efter att symtomen avklingat och den normala ungdomsutvecklingen tar vid”. Den finska linjen är betydligt nyktrare än Socialstyrelsens råd som hävdar att vården alltid måste bejaka den könsidentitet den unge (för tillfället) upplever.

Varje transition skapar en livslång endokrinpatient; varje ångrare är en katastrof som inte hade behövt hända. Transsexuella vars könsdysfori persisterar har självklart rätt till vård, men när är man mogen att fatta detta beslut? Hur många centra vi ska ha är inte den mest brännande frågan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 23 november 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 23 november 2020 kl 09:21

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare från Göteborg