Var ska alla dessa poliser komma ifrån?

Ett trettiotal personer attackerade poliser genom ”polisfishing” i Södertälje i helgen. Bildäck sattes i brand, och den polispatrull som ryckte ut angreps med stenar och knallskott. En polis skadades av glassplitter i ögat.

Stenkastning drabbade också poliser som skulle skjutsa hem en senildement man som gått vilse i Örebrostadsdelen Vivalla i söndags. ”Här fick polisen skydda mannen och försöka få in honom oskadd på boendet,” skriver P4 Örebro. Och nätterna till torsdag och fredag i förra veckan utsattes poliser för stenkastning och knallskott under upplopp i stadsdelen Kronogården i Trollhättan.

Detta är attacker mot poliser bara de senaste dagarna.

När denna typ av brottslighet – resultatet av årtionden av misslyckad migrations- och integrationspolitik – kommer på tal är standardsvaret att det behövs en stor mängd nya poliser. Detta lovar både regeringen och oppositionen, och det ingår i den doktrin som säger att det svenska samhället klarar vilken belastning som helst – de problem som uppstår är helt enkelt upp till polis och rättsväsende att lösa.

I själva verket lämnas poliser i sticket med låga löner och ett allt farligare jobb.

Att massutbilda fler poliser i det tillstånd som nu råder vore dessutom mer än en logistisk utmaning. Frågan är var alla dessa nya poliser ska tas ifrån, och hur anställningar i stor skala kommer att påverka kåren.

Att vara polis kräver vissa egenskaper; fysiska, psykiska och kognitiva. Egenskaper som de flesta av oss inte har. Polismyndigheten har redan flaggat för sänkta intelligenskrav hos sökande för att kunna anställa fler, och frågan är hur man förhåller sig till sådant som rör sökandes karaktärsegenskaper.

Poliser måste nämligen vara bra människor. Inkännande och kloka när de möter människor i kris. Modiga. Inte möjliga att korrumpera. På en ort som Södertälje måste de kunna agera utan hänsyn till de släktintressen som präglar samhällslivet.

Om man talar med människor som mött poliser i krissituationer – som brottsoffer, eller anhöriga vid olyckor, försvinnanden och självmord – brukar de påfallande ofta berätta om tacksamhet över att ha fått hjälp av duktiga och empatiska poliser. Det finns säkerligen rötägg, men de är knappast karaktäristiska för kåren.

Men också det kan förändras. Massanställningar, kvotering och ett råare samhällsklimat innebär att det inte är säkert att de mest lämpade söker sig till, eller antas till utbildningen.

Samtidigt får man inte glömma att polisen redan har fått kraftig förstärkning - i form av den privata säkerhetsbranschen. Bo Wennström, professor i rättsvetenskap i Uppsala konstaterar i boken Blåljus i gryningen: ”I själva verket är det så att polisen inte längre dominerar eller ens är ledande på området ordning och säkerhet.”

Men väktare är inte föremål för samma rigorösa krav som poliser, och följaktligen har branschen dragits med problem. En av de män som dömts för krogskjutningen i Biskopsgården har tidigare utbildat sig till och arbetat som just väktare. Det är nu vi ska värna om den poliskår vi har.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.