Krönika
Apatiska flyktingbarn
30 september 2019 kl 05:05

De apatiska barnen röjer vår oförmåga att samtala

Ett uppehållstillstånd i Sverige har många fördelar. Men som botemedel mot apati är dess evidens svag.

Den senaste debatten om apatiska barn har väckt många relevanta frågor. Hur kunde det bli så fel? Vilka var de ansvariga? Hur kunde Sverige svika dessa barn?

Diskussionen säger oss också något om oförmågan att samtala om och hantera kniviga frågor, speciellt om de angränsar till migration, och särskilt när vi behöver söka svar bortom en svensk referensram.

Efter vittnesmålen från tidigare apatiska barn, undrar många hur samhället bara kunde se på när föräldrar medvetet skadade sina barn, nekade dem mat eller tvingade dem att leka sjuka? Föräldrar gör ju bara inte så.

I diskussionen om fenomenets vara eller inte vara ställde sig poeten Aase Berg samma fråga för drygt tio år sen, som ett tankeexperiment för att väcka eftertanke; ”Vem är beredd att gå igenom sådan ansträngning för att slippa sitt gamla hemland. Hur mår den förälder som är beredd att tvinga sitt barn ligga orörligt och sondmatat i månad efter månad?” (Expressen, 11 september 2009).

Nej, så kunde ju ingen förälder göra förstås, därför fanns de apatiska barnen och de skulle dessutom få stanna i Sverige. Tanken att det fanns människor som i givna lägen faktiskt kunde skada sina barn för att ge dem, och sig själva förstås, ett bättre liv i ett bättre land var nästan otänkbar. Inte bara hos Berg, utan också i andra led.

I läkarkåren fanns de som menade att det inte alls var konstigt att flyktingbarnen blev apatiska. Barnen som kommit till ett rikt land insåg att det ”finns ingen godhet och ingen barmhärtighet ägnad för dem”, och ”apatin [var] en naturlig reaktion hos barn som svar på en obegriplig omänsklighet.” (DN, 5 april 2005). På frågan om vad som var bäst för barnen, var svar som att ingen har lyckats vända på tillståndet med apati utan ett positivt besked om uppehållstillstånd inte ovanliga. (Aftonbladet, 2005). Ett uppehållstillstånd i Sverige har många fördelar. Men som botemedel mot apati är dess evidens svag.

Det har likaså länge varit svårt att ens föreställa sig att människor kan fara med osanning för något så åtråvärt som rätten att stanna i Sverige. Men varför skulle de inte göra det när så mycket står på spel? Vi har inte svårt att föreställa oss simulering efter trafikolyckor för ersättning från arbetsgivaren eller Försäkringskassan. Men asyl? Nja, skärpning folk, hur cynisk får man vara?

Systemet kunde i det här fallet utnyttjas för att den omgivande kulturen är mer känslig för höga toner om moralisk förträfflighet än mottaglig för sakliga överväganden. När Marie Hessle, nationell samordnare för utredning av flyktingbarn med uppgivenhetssyndrom, bara som ett förslag på en möjlig lösning nämnde att barnen hade förutsättningar att tillfriskna i hemlandet blev det liv i luckan. Hon var ”lika korkad som omänsklig”, för ”vi är väl för helvete inte nazister” (Expressen, 1 maj 2005). Hon bara misstänkliggjorde flyktingbarnen (Aftonbladet, 3 januari 2007).

Det är bland annat i skärningspunkten mellan systemfel och en samtalskultur som gör ”obekväma” men befogade frågor i komplicerade ämnen socialt och karriärmässigt kostsamma, som vi finner svaret på varför det dröjer dryga 20 år innan de rätta personerna tillåts tala om för oss hur och när något gick snett. Om vi trampar i samma spår lär vi få vänta länge innan tiden är inne för att runda de som likt Gellert Tamas sätter agendan genom misstänkliggöranden. Ska vi vänta lika länge på samtalen om hur det egentligen är med tiggeri, felaktiga åldrar bland migranter, oklara identiteter och alla borttappade pass?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.