Krönika
Ideologi
9 december 2020 kl 05:20

Var finns svensk politiks profeter, visionärer och poeter? 

Skribent

Nils Karlsson
föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist

Det här är en opinionstext

Bristen på mod, för det är det det handlar om, att prata om visioner och ideologier leder både till ett fördummande av den politiska debatten och att vi väljare omöjligt kan veta vad vi röstar på när vi röstar.

Hvad vil Sosial-Demokraterna? frågade August Palm retoriskt i Malmö den 6:e november 1881 och till skillnad från dagens socialdemokrater hade han ett svar. För vad vet vi vad Socialdemokraterna vill i dag? Vi vet att de vill ha något fler poliser, färre utländska diskare, minskad flyktinginvandring och regeringsmakten. Men vad vill partiet? Om de gavs den totala makten – hur skulle de forma samhället? Hur skulle Sverige se ut om trettio år.

Socialdemokraterna fick i och för sig chansen att genomföra sitt partiprogram 1968, när de fick egen majoritet i riksdagen. Och valde att inte genomföra sitt partiprogram. Redan 1968 tycktes Socialdemokraterna inte vilja vad Socialdemokraterna vilja. 

Nu är det inte bara Socialdemokraterna som tycks sakna visioner. Nästan samtliga svenska riksdagspartier lider av detta. Vad vill Kristdemokraterna? Är det fortfarande att hindra sekulariseringen av Sverige?

Moderaterna vill regera och sänka skatter men hur ser deras drömland ut? Har Liberalerna ens en grundläggande idé? Centerpartiet vill att Sverigedemokraterna inte ska få inflytande och Sverigedemokraterna vill stoppa invandring och drömmer om ett land som ser ut som de helt felaktigt tror att Sverige såg ut på 60-talet –fast med internet och mobiltelefoner.

Vänsterpartiet vill införa socialism, precis som August Palm en gång i tiden. Det är i alla fall en tydlig vision.

Miljöpartiet tycks ha två hjärtefrågor: att stoppa den annalkande klimatkatastrofen och, av någon anledning, en generösare flyktingpolitik. Det senare är inte nödvändigtvis en felaktig åsikt men för ett parti med förhoppningar om att rädda världen är det en underlig fråga att gå emot den allmänna opinionen i.

När politiken inte längre handlar om visioner och ideologier utan om enskilda sakfrågor blir det nödvändigt att placera in partierna på ytterligare en axel än höger-vänster och den lite uttjatade GAL-TAN. Det är av vikt att veta huruvida de lutar mer åt pragmatism eller dogmatism.

Hur mycket är ett parti berett att kompromissa med sina viktigaste frågor? SD skulle placeras långt ut på den dogmatiska axeln. De skulle kompromissa bort precis allt för minskad invandring. Socialdemokraterna är längst ut på andra sidan. De vill regera. Såpass mycket att de med en axelryckning kompromissar kring lagen om anställningsskydd (las). Förutom att regera tycks det inte finnas något svar på August Palms retoriska fråga. Går det att betrakta att vara statsbärande och att regera som en politisk vision?

Nej, vad som gäller är vad man vill när man väl har makten. Handlar statsministerposten mest om att förvalta kan vi lika gärna ge tillbaka makten till monarkin och kräva att den även fortsatt är opolitisk. 

Bristen på mod, för det är vad det handlar om, att prata om visioner och ideologier leder både till ett fördummande av den politiska debatten och att vi väljare omöjligt kan veta vad vi röstar på när vi röstar. Vi tycks ha tre dominerande ideologier i politiken. Konservatism, liberalism och socialism. Kan vi få till en debatt om varför den ena är att föredra framför de andra två? Var finns svensk politiks profeter, visionärer och poeter?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 9 december 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 11 december 2020 kl 14:33

Skribent

Nils Karlsson
föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist