Val 2018

Valmyndighetens statistik visar nästa ”no-go-zon”

Valmyndighetens väljarstatistik på distriktsnivå visar tydligt att distrikt där många har rösträtt endast i kommunvalet påfallande ofta också är områden som har annat gemensamt – som att de listas av polisen som oroliga. 

Händer det något speciellt med en stadsdel om andelen som inte är svenska medborgare är mycket hög, säg så hög som 30 procent? Jag ställde mig frågan när jag började titta på Valmyndighetens väljarstatistik inför det kommande valet. Och svaret tycks vara att, mjo, så kan det ligga till. Risken tycks vara överhängande att området kommer att stå på Polisens lista över platser där det offentliga har tappat eller riskerar att tappa greppet över utvecklingen.

Man kan tro att Valmyndighetens statistik skulle vara långtråkiga siffror, men icke. Väljarstatistiken är nämligen geografiskt betydligt mer finmaskig än vad man hittar annars. Den minsta enheten är valdistrikten, som ofta inte är större än en handfull gator och kvarter. Normalt handlar det om sisådär 1500 myndiga personer per distrikt. I kommunalvalet får man rösträtt efter tre års folkbokföring i Sverige, medan riksdagsvalet kräver svenskt medborgarskap. Därför kan man utläsa ungefär hur stor andel av de vuxna i distriktet som inte är medborgare. Men siffran blir försiktig eftersom de med kortare tid i landet inte ingår i måttet.

Skillnaderna mellan olika valdistrikt visar sig vara enorma. Överst i listan på valdistrikt med hög andel utan svenskt medborgarskap hittar man studentområdet Lappkärrsberget i Stockholm. Med sina utbytesstudenter och gästforskare sticker studentkvarteren ut och är lätta att identifiera i listan. Kommuner nära landsgränsen, som Strömstad, är också naturliga avvikare.

Men när man filtrerar bort dem är det något märkligt välbekant över namnen på distrikten som blir kvar i toppen. Är det inte…? Jag plockar fram Polisens rapport och börjar pricka av namnen uppifrån. Av de 22 kvarvarande distrikten med högst andel utan medborgarskap ligger 20 i områden som tas upp i rapporten om särskilt utsatta områden med grasserande kriminalitet. Överlappningen är helt remarkabel.

Vänta, 20 av 22? Två undantag som kan skänka hopp? Båda distrikten visar sig ligga i en del av Sigtuna som heter Valsta. Namnet säger mig ingenting, så jag går till klipparkiven.

Där läser jag att Polisen gav ett så kallat medborgarlöfte till Sigtunaborna förra året. De lovar att ”motverka den öppna droghandeln” i Valsta. Målbilden var att den öppna droghandeln skulle minska. Jo, de lade faktiskt ribban där. Men i april i år berättade UNT att det såldes droger i den gamla simhallen som varit tom sedan den stängdes för snart fyra år sedan. ”Är Valsta en no-go-zon?” frågar en annan rubrik i UNT i februari. Nej då, svarar kommunpolisen. ”Valsta är ett godkänt ordningsvaktsområde för en tryggare miljö”. Valstaborna som intervjuas i artikeln svarar annorlunda.

Så jag vet inte jag, risken verkar finnas att det kan bli 22 av 22 på listan när nästa analysrapport kommer.

Över 30 procent, det är en hisnande siffra som det är värt att stanna upp inför. Så hög är andelen utan svenskt medborgarskap bland de vuxna i dessa områden. När så pass många utan en längre förankring till det svenska samhället koncentreras till samma kvarter är det inte alls förvånande att antisociala strukturer kan äta sig in i på den yta som det svenska samhället inte har fyllt.

Hur ska Valsta kunna undgå att bli nummer 21 och 22 på den där topplistan? Hoppfulla råd vore vällovliga, men grundproblemet reser sig som en mur. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.