Ekonomi

Valfrihetspolitik är en fattig politik

Kanske kan valet av årets nobelpristagare i ekonomi få oss att se verkligheten som den är, och därmed behovet av att anpassa våra välfärdens valfrihetssystem så att de fungerar för oss alla.

Under decennier har ekonomer byggt modeller baserade på föreställningar om människan som rationell, egoistisk och nyttomaximerande. Så har den nationalekonomiska vetenskapen konstruerats, och genomslaget har varit politiskt kraftfullt, via en rad marknadsorienterade reformer.

Sedan ger Nobelkommittén vetenskapens finaste utmärkelse till en person – Richard Thaler - som byggt sin akademiska karriär på att skjuta dessa föreställningar i sank.

Verklighetens människor har förstås betett sig likadant hela tiden, oavsett teoriernas status. De äter fler cashewnötter än de ”egentligen” vill, sparar för lite och spelar med större risk om de just vunnit stort - eller tror att de kan ta igen en förlust (för att låna exempel från Thaler, allihop omöjliga enligt standardteorin).

Vill man uttrycka sig spetsigt verkar det alltså möjligt att få Nobelpriset* för att ha påmint om verkligheten, om kontexten är att tongivande personer dessförinnan hävdat något tillräckligt verklighetsfrånvänt.

Mer poetiskt formulerat är Thalers forskning som en katalog över mänskliga tillkortakommanden: vi chansar som mest när vi har mest att förlora. Vi får inte det vi åstundar så mycket som vi åstundar det vi får. Och för en vänstersinnad person kanske särskilt intressant: å ena sidan potentialen i att vi avskyr att bli orättvist behandlade, å andra sidan det nedslående i hur ogärna vi skiljs från det vi uppfattar som vårt, alltså: omfördelning är svårt.

Richard Thaler är en ovanligt handfast ekonom, intresserad av att få samhället att fungera bättre. En fråga han tidigt intresserade sig för är det svenska premiepensionssystemet. Han är kritisk mot idén att bara man skapar maximal valfrihet, så sköter den osynliga handen resten.

Dagens nästan 900 fonder till trots, den fond som återkommande slår genomsnittet för egenvalda portföljer är det statliga förvalsalternativet, Sjunde AP-fonden. Vilket är en smula trist för de miljoner svenskar som vid första valtillfället valde en egen portfölj, därtill ivrigt uppmuntrade av staten.

Det är minst sagt problematiskt med ett politiskt beslutat system som fått så många att göra dåliga val (även om numera enbart 0,5 procent av nytillträdande väljer egen portfölj). Kanske hade det aldrig införts utan den starka akademiska uppbackningen.

Richard Thalers justeringar av nationalekonomisk standard är numera brett accepterade. Att Nobelpriset går till honom får ses som ännu ett tecken i tiden på att föreställningen om att allt sköts bäst som marknad börjar bli allt mer skamfilad. Thaler visar att en politik som inför ”valfrihet” och stannar där är en fattig politik, ofta med ett negativt utfall. Låt oss ta hans pragmatism som en uppmaning, och justera de många valfrihetssystem som införts i välfärden så att de fungerar bättre för oss alla. Skolvalet skulle kunna vara en utmärkt början.

*Innan någon inflikar att den korrekta benämningen är Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, vill jag påminna om att ”Nobelpris” inte är ett grundämne, utan en social konstruktion. Därtill använder ingen tio ord om det räcker med ett.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.