Imperiet ska ledas av en president som vill att manslemmen åter ska vara riktmärke för maktutövningen. Detta har föranlett ett makabert fyrverkeri av djupa suckar från Vän av Ordning och snirklande förklaringar av den tjattrande klassen. Kommentariatet har här fått en ny chans att rida sina käpphästar. Och det faktum att väljarna hellre röstar på en gubbjävel än en satkärring har gjort alla besvikna som trott att lite feminism i ledningen för USA kan innebära att de riktar sina missiler med lite mer empati.
Alla som trott att statsmakten kan återupprättas genom en övergång från fadersgestalten till modersfiguren som ledare har blivit besvikna. Folk vill ha en indolent tupp som högsta höns, en Big Daddy, hellre än en diplomerad värphöna, verkar det som.
Denna typ av psykologiska förklaringsmodeller ligger förstås nära till hands. Det har påpekats att amerikansk brottning utgör en bra metafor för hur USA fungerar. Det är ett skådespel som liknar ett spektakel, snarare än det blodiga allvar som präglar traditionell brottning. Det är dessutom så makalöst dåligt gjort att det gör klart för alla, utom möjligtvis barn, att det enbart är på låtsas.
Och att det är just denna typ av TV-underhållande fejkmatcher som byggt mediefiguren Trump gör det lättare att förstå vad som hände. Han passade som hand i handske i den publikdemokrati som ersatt folkrörelsedemokratin. Och som dels måste ha ett varumärkesfrämjande nylle i ledningen, en mediefigur som går genom rutan, men dels också mobilisera kampanjinsatser utifrån strikt vetenskapliga opinionsanalyser av väljarnas preferenser. Gjorda med modeller som näringslivet arbetat fram för att sälja rätt sockervatten till rätt person.
Men det finns förstås andra förklaringsansatser än de psykologiska. Den enkla PR-inriktade förklaringen är att Hillary Clinton och hennes supportrar pratade mer om stygge Trump och dennes omoraliska leverne än om sitt eget program. De fattade inte i sin politiskt korrekta enfald att när en kandidat exempelvis yrar om att bygga en mur mot Mexiko ska inte detta uppfattas bokstavligt, utan snarare är en retorisk överdrift för att markera en viljeinriktning. Vilket får med sig väljare som hellre vill ha en Storpappa som lider av inre övertygelse än en flippfloppare som bara gnäller.
Att valet av Trump fått många att sucka över att demokratin verkar ha ballat ur fullständigt är ändå det mest intressanta i debattens efterdyningar. Folket har börjat göra revolution via valurnorna. De sätter käpparna i hjulet genom att gå till valurnorna. De följer ledare som spelar på den auktoritära delen av det politiska klaviaturet, inte de inkännande försiktighetsapostlarna som medielogiken pressat fram ur de politiska partiernas drivbänkar.
När Christopher Lasch i slutet av 1970-talet skrev sin berömda bok om eliternas uppror förutsåg han att något liknande detta skulle hända. Den allt mer moderniseringsivrande kosmopolitiska tjattrande klassen skulle gradvis komma att fjärmas från sina egna medborgare, som i besvikelse över att ha lämnats på efterkälken skulle komma att retirera in i tribalism och ressentiment. När folket vänder dem ryggen, förutspådde Lasch, kommer eliten att öka graden av kosmopolitisk förändringsiver.
Kanske är det vad vi nu ser. De som driver utvecklingen kommer inte att vilja, eller ens kunna, bromsa tempot, än mindre skruva tillbaka klockan. Därmed blir inte bara folket ett problem, utan också den demokratiska processen såsom vi tillämpat den de senaste hundratalet år. I vårt land är vi också en bra bit in i denna förfallsepok.
Vi har fått inse att demokrati är en lågfrekvent beslutsmetod som är svår att anpassa efter en högfrekvent samhällsutveckling. Det är därför dagens partier förstatligats, för att fungera som ett slags logistikavdelning, som anpassar näringslivets och mediernas hyperaktiva tillvaro med de politiska processernas trögflytande beslutskultur.
Och nu visar det sig att det uppdraget blir allt svårare. Folket hämnas på eliten. Och de som vill fortsätta utvecklingen mot mer individualism och globalisering kommer allt mer sällan att se de traditionella demokratiska mekanismerna som något positivt.
Winter is coming, som de säger i Game of Thrones.
Folk vill ha en indolent tupp som högsta höns, en Big Daddy, hellre än en diplomerad värphöna, verkar det som.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.