Sjukvård

Vaginor skrämmer vården

Gynekologin slaktas på sjukhuset där jag jobbar, vi tvingas dra ner vår verksamhet med många tusen besök om året. Samtidigt skickas många patienter till oss från andra avdelningar på sjukhuset. Eftersom de har vagina.
 

Exempel på patienter som skickas till oss på gynekologin är alla med buksmärta, även om det fördröjer deras blindtarmsoperation. Det är som om alla med benbrott som dessutom har ett hjärta tvunget skulle skickas till kardiologen innan gipsning.

Under specialistutbildningen till gynekolog ingår sidoutbildning på kirurgen. Under specialistutbildningen till kirurg ingår inte sidoutbildning på gynekologen. 

Den gravida kvinnan skrämmer ännu värre slag på kollegorna på sjukhuset. Det kan man förstå, plötsligt finns det två personer i en att ta hänsyn till.

Men här finns en skillnad. Förlossningsvården drabbas inte av nedskärningar, tvärtom satsas där miljarder. När kvinnans kropp är produktiv är den värdefull. Kvinnohälsa är ofta synonymt med förlossningsvård, trots att timmarna med värkar är tämligen få i ett kvinnoliv.

Senaste utspelet kommer från unga s-kvinnor som inte anser moderpartiets miljardsatsningar tillräckliga. Och det är väl inget fel med ännu större anslag. Frågan är bara varför den unga kvinnan, den gamla kvinnan, den frivilligt barnlösa kvinnan inte är värda någon vård. 

Kvinnan som inte är gravid, inte är ett produktionsmedel, kan finna värde som objekt i stället. Bikinikroppen är bara förnamnet. The Guardian sammanfattade i våras vilka kroppsliga trender som gäller och vilka som är hopplöst ute. Höftklyfta, benklyfta, rumpklyfta, tåklyfta, underbyst, sidobyst, överbyst. Det finns alltså ord för saker på kroppen som jag inte har en aning om vad de betyder, trots att kvinnokroppen är mitt yrke. Plastikkirurgi i underlivet trendar samtidigt som annan kirurgi i underlivet kallas könsstympning. Även vulva och vagina ska klyfta sig på rätt vis. Och av rätt anledningar. 

Hanna Fahl vrider i DN på livet med kvinnokropp. Hennes strategi har varit den avståndstagande. “En kropp som inte är du är inte sårbar. Den kan beröras utan att det berör dig”, skriver hon. Jag vill att Hanna ska få vara sin kropp, med vilka klyftor som helst. Jag vill att hon och alla andra ska slippa gynundersökas när de egentligen söker för andra åkommor. Jag vill att alla som behöver gynekolog ska få träffa en, oavsett om de är gravida eller inte. Jag vill att sjuksköterskor på gynekologen ska värdesättas lika mycket som barnmorskor på förlossningen. 

Vouge har tydligen deklarerat att bröstklyftan är ute. Samtidigt på gynekolog-akuten söker en nybliven mor med mjölkstockning. Jag får inte ta henne på återbesök för det räcker inte “patientområdets” pengar till. Hennes tid som produktionsmedel är ju slut nu, bebisen är ute. Kan vi inte deklarera klyftan mellan den gravida och den icke-gravida kvinnans hälsa och vård som hopplöst otrendig? Vilket parti vill satsa på kvinnovård utanför den reproduktiva arbetslinjen, utanför förlossningssalen?
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.