Ungdomar

Värstingprogram - är det inte lite 90-tal över dem?

De omdiskuterade seglatserna för att omvända värstingar har i våra dagar ersatts med kommunala anställningar till de minst skötsamma ungdomarna. Problemet med värstingprogram är inte att det finns belöningar med i bilden, utan när moroten hängs löjligt lågt. Peter Santesson blir provocerad av konceptet Bränn en bil - få ett jobb.

Det var som en flashback från 1990-talet. I förra veckan sände SVT:s Dokument inifrån programmet ”Bränn en bil – få ett jobb”. I korthet skildrade reportaget bland annat hur ett kommunalt trygghetsprojekt i Tensta har anställt ex-kriminella ungdomar för att arbeta som nattvandrare. Nu blev det lite si och så med ”ex-” och en del trygghetsvärdar återföll i brott samtidigt som de skulle sprida ”trygghet” bland sina gamla brottsoffer i stadsdelen.

Programmet var plågsamt från början till slut, för publiken och nog också för den intervjuade stadsdelsdirektör som skulle försöka förklara hur i hela friden det kunde bli så här. Naturligtvis har avsikterna varit de bästa och förutsättningarna har varit svåra, men ändå är det smärtsamt uppenbart att utfallet blev ett haveri.

Värstingar hette de på 1990-talet, och projekt där dessa värstingar fick åka iväg på långa seglatser var mycket kontroversiella. Tanken var att den positiva erfarenheten av gemenskapen i besättningslivet skulle stärka dem, lyfta ut dem ur deras destruktiva vardagsmiljö och bli en nystart. Baksidan var förstås att seglatserna skapade en provocerande uppochnedvänd incitamentsstruktur: belöna dåligt beteende med utlandsseglatser. Samma sak i dagens Tensta, men istället för seglatser blir belöningen en kommunal anställning.

Debatten som följer program av det här slaget är förutsägbar. Hur motverkar man antisocialt beteende i våra svåraste problemområden? Är det piskan eller moroten som gäller? Polisiära och rättsliga åtgärder för att se till att brott får negativa konsekvenser för brottslingen, eller stödjande sociala insatser för utsatt ungdom? Men motsättningen är falsk. Det hör till elementärt ledarskap att positiva incitament, att sträva efter belöningar, är mer motiverande och konstruktiva än negativa incitament. Men en ordentlig morot behöver kombineras med en potentiell piska som finns upphängd i bakgrunden.

Problemet med värstingprogram är inte att det finns belöningar med i bilden. Alla behöver motiverande mål inom räckhåll. Man måste inse vilket socialt gift känslan av hopplöshet är. Men misstaget är när moroten hängs löjligt lågt och i praktiken blir en pervers belöning för tidigare negativt beteende.

Hur kan man göra istället? Istället för värstingprogram dagdrömmer jag om rejäla satsningar på ”bästingprogram”, som skulle rikta sig mot de verkligt skötsamma och ambitiösa ungdomarna i de svåraste problemområdena. Det är den gruppen som borde få sådant som bra kommunala extraknäck, attraktiva praktikplatser och utlandsresor. Bästingprogrammen skulle göras tillräckligt omfattande för att synas som lockande förebilder i området, men tillräckligt exklusiva för att vara ett attraktivt mål som kräver en stor ansträngning för att uppnå.  Då hänger man moroten på rätt ställe i klassrummet: det blir avundsvärt att bete sig och anstränga sig. De svåraste plågoandarna i klassen skulle istället få byta klassrum helt och hållet.

Bästingprogram tycks vara ett okänt begrepp och en smått främmande tanke i dag. Det är värstingar som gäller. Förmodligen är det inte ens förenligt med kommunallagen att dela ut belöningar på det viset. Synd, för jag misstänker att effekten skulle kunna bli riktigt god. Men man måste ju få drömma.

Baksidan var förstås att seglatserna skapade en provocerande uppochnedvänd incitamentsstruktur: belöna dåligt beteende med utlandsseglatser. Samma sak i dagens Tensta, men istället för seglatser blir belöningen en kommunal anställning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.