Miljöpartiets kris Hela debatten

Värre ofog att vänta än män som inte vill skaka hand

I den svenska modellen ingår att vi dricker en kopp kaffe tillsammans i stället för att bråka. Det är inte säkert att alla längre tror på den modellen. De som lutar åt fundamentalistiska tankegångar riskerar att radikaliseras ytterligare av de senaste veckornas tumult.

När fabriken och sågen för några år sedan lade ner hemma i Norrsundet i Gävle spred sig en rätt dyster stämning. Några generationers trygga välfärdsutveckling bröts av det kosmodemoniska bolagets kortsiktiga vinststrävanden.

Sedan dess har några nya företagsprojekt lanserats och visst hopp funnits om att det åtminstone ska kunna bli ett par dussin fasta jobb på orten.

Några entreprenörer har startat en fixarfirma och rätt många har hittat jobb på andra industrier eller startat eget. Kvar finns dock en stor grupp som tappat sugen. Stoltheten har tagits ifrån folk. Många resignerar.

Och så häromveckan kom ett nytt förslag till förnyelse – nämligen att tillfälligt lägga ett gammalt sovjetiskt passagerarfartyg för migranter i den utmärkta hamnen.

En bruksort på dekis, med 1 000 invånare, skulle därmed få cirka 600 gäster, också de en smula bekymrade över vilken vändning tillvaron fått.

Som alla kan gissa leder det inte fram till en samfälld björnkram från bygdens invånare. Några försvarar tilltaget, några är högljutt förbannade, många föredrar att tiga. (DS skrev om det i tidningen, nr 15/2016).

Migrationsverkets informationsmöte var välbesökt, direktsändes av lokalmedia och Facebookgrupper bildades där debatten stundtals varit intensiv. Alla fördomar om bruksortens fördomar bekräftas.

Händelseförloppet liknar på ett intressant sätt diskussionen om bostadsministerns middagsätande och mötesrutiner, liksom den före detta miljöpartistens hälsningsvanor.

Folk ska förstås ta seden dit de kommer. Om de anländer till det etablerade fältet i mindre grupper kan majoriteten uppfostra dem efter bästa förmåga, rekrytera begåvningarna och förse dem med den rätta läran, anser man.

Det här fungerar inte lika bra om de nyanlända är för många. 600 till ett samhälle på 1 000 är inte lika lätt att hantera.

Här riskerar koranskoletyperna att bli för många, misstänker den stukade allmänheten. Misstankar som inte bara stärks av den egna dystra tillvaron utan också av att vi européer glidit in i vad som kan kallas ett nytt slags världskrig.

Vi befinner oss i en blodig men lågfrekvent kamp mellan kulturer och intressen, en salig blandning av stormakters ambitioner, ideologiska kampgrupper och nymornad nationalism.

Det är Samuel Huntingtons ”civilisationernas krig” som nu iscensätts.

Vi vet från tidigare krig att makthavarnas och befolkningens vaksamhet mot fienden skärps. Dels spanar vi förstås efter den uppenbara fienden, men dels också efter fiendens allierade, femtekolonnarna och de potentiella kollaboratörerna.

Då hamnar den som inte handhälsar med kvinnor, eller har konstiga middagskompisar, på listan över misstänkta.

Problemet med denna disciplinering är förstås att de som katapulteras ut ur gemenskapen kan komma att ta ledningen över dem som drar slutsatsen att det inte finns någon fredlig och respektfull utveckling och försoningsprocess att förvänta.

Är det inte rimligt att de som lutar åt fundamentalistiska tankegångar radikaliseras ytterligare av de senaste veckornas tumult? Det kan i så fall skapa en större utmaning för den svenska modellen än ofoget att inte handhälsa på kvinnor.

I modellen ingår nämligen inte bara generell välfärdspolitik och att politikerna ska hålla tassarna borta från arbetsmarknaden, utan också vår konsensuskultur.

När besvärliga frågor dyker upp försöker vi dricka en kopp kaffe tillsammans i stället för att bråka. Det är inte säkert att alla längre tror på den modellen. Vare sig i Norrsundet eller migrantlägret.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.