Välfärdens kontrakt har brutits

Påskhelgen var bedrövlig. Plötsligt vajade en nazistflagga utanför min arbetsplats, stadshuset i Luleå. Tillsammans med Dansk Folkepartis framgångar på senare tid visar det att min kanske allra viktigaste uppgift som förtroendevald nu blir att stå upp för demokratin och humanismen, och att varje dag arbeta för att välfärdskontraktet mellan medborgarna och oss politiker återupprättas.

Påskhelgen var behövlig på många sätt. Bland annat fick jag tid att läsa en del matnyttigheter som lagts på hög under vintern, däribland tidskriften Arenas februarinummer med en intressant text av journalisten PO Tidholm. I ett långt reportage skriver han om en rad problem för Norrland med å ena sidan enorma energi- och råvarutillgångar, men å andra sidan utflyttning, sviktande skatteintäkter och försämrad service. Och Sverigedemokraternas ambition att spela på missnöjet i de norrländska utflyttningskommunerna med det uttalade syftet att skaffa sig ett fotfäste också i norra Sverige.

Tidholms betraktelse är mycket läsvärd och ger en intressant förklaring till en del av de skillnader som finns i kultur och värderingar mellan södra och norra Sverige. Den ger också viktiga förklaringar till SD:s bristande stöd i norr - hittills. Nu befarar Tidholm att det kan vända. Han talar om det brutna kontraktet mellan medborgarna gentemot välfärdssamhället och politikerna. Jag känner igen resonemanget från Tidholms artikel i mina möten med danska socialdemokratiska politiker. De danska erfarenheterna med Dansk Folkeparti som rönte stora framgångar i Folketingsvalen kommer sig mycket av att stora väljargrupper upplevde att välfärdskontraktet var brutet.

När samhället och politikerna inte längre - verkligt eller upplevt - stod för löftet om social trygghet, omsorg och jobb så var kontraktet brutet. Man vände sig då från de etablerade partierna och gick till Dansk Folkeparti istället, med deras enkla förklaringar om samtidens problem och lösningar. I det ingick som första punkt att skylla på invandrare som påstods orsaka alla dessa problem.

När jag lade tidningen åt sidan och skulle uppdatera mig om vad som hänt under påskhelgen via Facebook och andra forum såg jag att nazisterna hissat flaggan utanför stadshuset i Luleå, min egen arbetsplats. Det blev på något sätt en kuslig förlängning av den artikel jag nyss läst, och de tankar Tidholm väckt hos mig om hur skört läget är på vissa håll i Sverige när det gäller högerextrema strömningar.

För mig är det uppenbart att det mina danska vänner upplevt i praktiken, och det Tidholm varnar för i sin artikel, är sant. Om många människor upplever att kontraktet med samhället och de etablerade politikerna är brutet frestas man att rösta på andra mer extrema partier, som serverar påstått enkla lösningar. Ansvaret hos oss politiker för att hindra en sådan dansk utveckling också i den svenska politiken är stort.

Som kommunpolitiker är det viktigt att se till att kvaliteten i välfärden är hög, att vi har ett samhälle där alla trivs och får plats och att det finns jobb. Landstingen måste säkra kvalitet och tillgång till sjukvård. Staten måste å sin sida se till att inte a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna urgröps och förlorar värde, och att det finns ett skattesystem som lägger grunden för jobb och välstånd.

En del upplever redan att kontraktet är brutet. En av de viktigaste uppgifterna för mig som förtroendevald politiker är att vara med och vända den utvecklingen och därigenom behålla kontraktet intakt. Annars väntar mörkare krafter runt hörnet. Krafter som inte värnar demokratin och humanismen. Den verkligheten kan tyvärr ligga närmare i tiden än vad vi själva både vill och vågar se.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.