Krönika
Arbete
31 augusti 2015 kl 06:01

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Så dumpas Fas 3-problemet på offentlig sektor

Regeringen dumpar ogenerat de praktiska problemen med Fas 3-avskaffandet i knät på offentlig sektor och välfärdens anställda.

Efter mer än sju svåra år avskaffas Fas 3. Jubelropen ekar från fönstren som vore det en fotbollsmatch. Detta har ju varit de rödgrönas paradnummer i två valrörelser. Äntligen vänder vi blad. Eller? I praktiken har det varit ont om segervrål. I stället är det en helt annan slags skrikterapi som råder i debatten, och den har ingenting med Fas 3 att göra.

Regeringens förslag till lösning är at 36 000 långtidsarbetslösa, utan vare sig relevant utbildning eller erfarenhet, ska ut i välfärden. Till ”riktiga jobb med avtalsenliga löner”. 

Trots tidigare protester från flera fackförbund ser arbetsmarknadsminister Ylva Johansson inga problem med att använda den offentliga sektorn som arbetsmarknadsåtgärd. 

Det kommer förmodligen som något av en överraskning för dem som i dag jobbar i välfärdssektorn. Socialdemokraternas utlovade prioritering i valrörelsen var ju att återupprätta välfärdsprofessionernas yrkesstolthet – inte minst genom att befria styrsystemen från en marknadslogik som satte annat än kärnverksamheten främst?

Poängen här är inte att allt privat är bra och att allt offentligt är dåligt. Poängen är att Johanssons ”extrajobb” avslöjar hur falskt påståendet är att offentlig drift per definition skulle freda personalen från en inskränkande styrning. 

Du kan vara chef på ett aldrig så välskött kommunalt äldreboende: plötsligt har regeringen bestämt sig för att just din arbetsplats ska vara en arbetsmarknadsåtgärd. Du kan äntligen ha fått till ett arbetsschema och en personalkontinuitet som fungerar: plötsligt har du fått ett par ”extra händer” i verksamheten. Händer som du aldrig bett om, än mindre valt.

I mina öron låter den syn som Johanssons extrajobb ger uttryck för, rätt mycket som den nidbild av privat verksamhet som man ägnat valrörelsen åt att skrämmas med. Ni vet, den där som genomsyrar New Public Management, och som kritikerna hävdar leder till att människor reduceras till anonyma, utbytbara kuggar, som jämställer omsorg med biltillverkning, som tummar på utbildningskrav för att kunna sänka lönerna.

Det finns i dag en växande massa forskning som visar på att just styrningen är mer professionell – och rationell – i framförallt de allmänt bespottade privata välfärdskoncernerna. De målkonflikter som inte minst fackliga företrädare har lyft fram i New Public Management-debatten; om att ”ekonomerna har kidnappat våra yrken”, kan på egna grunder ifrågasättas. 

Men vad som är mest slående är den totala bristen på diskussion om de målkonflikter som den ”demokratiska” styrningen för med sig i och med att sjukhusledningar, rektorer och omsorgschefer har en politisk överrock.

Det finns påfallande utopiska drag i diskussionen om den personalstyrda välfärden. All skattefinansierad verksamhet – oavsett om den är privat eller offentligt driven – kommer att kräva att någon annan än den som utför själva arbetet prioriterar och tar övergripande ansvar. Det är inget argument för organisationer som detaljstyr anställda, eller som mäter fel saker i onödan. 

Men med tanke på att privatanställda är mer nöjda med både lön och arbetsförhållanden ter det sig rätt magstarkt att samma regering som nu utreder om dessa arbetsplatser ska förbjudas, samtidigt helt ogenerat dumpar de praktiska problem som avskaffandet av Fas 3 innebär i knät på välfärdens anställda.

Plötsligt har du fått ett par ”extra händer” i verksamheten. Händer som du aldrig bett om, än mindre valt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 31 augusti 2015 kl 06:01
Uppdaterad: 31 augusti 2015 kl 13:22

Skribent

Karin Svanborg-Sjövall
vd för tankesmedjan Timbro