Tjänstemän

Vad ska vi göra när våldet mot tjänstemännen ökar?

Vi måste diskutera vad vi ska göra när grupperingar börjar rikta allt grövre fysiska hot och utöva våld mot enskilda tjänstemän som ett resultat av deras legitima myndighetsutövning. Malcom Kyeyune skriver om ett välfärdssamhälle som befinner sig på ett sluttande plan. 

Krönika

I Sverige har vi länge haft en debatt om vad vi ska göra med det växande problemet som utgör stenkastning och annat våld mot blåljuspersonal. Vi har till och med haft förslag på dagordningen i Stockholms läns landsting om att dela ut skottsäkra västar (!) till ambulanspersonal. Det är inte en underdrift att säga att detta varit en svår diskussion att föra. Det är enbart med ytterst motvilja som vi kollektivt tvingats erkänna att vi idag har gigantiska problem, snarare än stora utmaningar: blåljuspersonal utgör den fungerande statens förlängda arm. När de inte kan göra sina jobb är det verkligen fara på taket.

Sverige har dock många statliga anställda som inte nödvändigtvis kan eller vill montera blåljus på bilen och vad som händer dessa tjänstemän idag är en diskussion som vi också måste ta oss an.

Svenska tjänstemäns situation på jobbet – en situation som allt mer präglas av hot och våld – har diskuterats som ett arbetsmiljöproblem mycket länge vid det här laget. Det går att hitta artiklar från 2008 om, säg, den pressade situationen för arbetsförmedlingens handläggare. Men någonting håller på att hända.

I Malmö hyrde nyligen en arbetssökande in flera tungt kriminellt belastade personer för att göra hembesök hos den handläggare som nekat att betala ut pengar. Handläggaren blev hotad till livet och sprejad med pepparspray i ansiktet i sin egen lägenhet. I Uppsala briserade någon form av sprängladdning nyligen utanför socialkontoret i Gottsunda. Det är inte längre arbetsmiljöproblem. Detta är något helt annat.

Att vi börjar nå någon sorts gräns för vad systemet mäktar med avseende våld eller påtryckningar mot tjänstemän är något jag själv fått höra allt oftare numera, men alltid mellan skål och vägg. Att erkänna att det finns en gräns där det inte längre går att hävda att staten fortfarande har kontroll på detta område är helt enkelt för politiskt explosivt. Bättre att klaga i tystnad, eller i fikarummet på kommunhuset – än att ta debatten öppet. Men denna underlåtenhet kan verkligen få katastrofala konsekvenser.

Välfärden har redan idag ett legitimitetsproblem som växer i takt med att vi inte längre anser oss ha råd att erbjuda alla grupper ett fullgott skyddsnät. Om människor därtill börjar tvinga sig före i välfärdens köer medelst våldskapital kommer en redan upplevd känsla av orättvisa att explodera som en politisk vätebomb. Men det finns ytterligare ett perspektiv. Vad ska våra tjänstemän göra, om eller när det våld de utsätts för viftas bort eller i värsta fall inte påstås existera? 

Även om man kan tycka att det är fel att föreslå att ambulanspersonal ska ha skottsäkra västar på sig är det fortfarande ett intyg på att en diskussion om deras problem existerar. Att det inte bara är ett ”arbetsmiljöproblem” utan snarare en samhällskris de befinner sig i skottlinjen för.

Ett sådant erkännande är inte en lösning på problemen, men det är en nödvändig början. Kan vi verkligen säga samma sak om våra handläggare, om våra socialsekreterare, om andra duktiga tjänstemän som idag befinner sig i välfärdsstatens frontlinje?

Sverige behöver en diskussion om vad vi ska göra när grupperingar börjar rikta fysiska hot och våld mot enskilda tjänstemän som ett resultat av deras legitima myndighetsutövning. Allt tyder på att problemen växer. Allt tyder på att vårt system inte orkar skydda alla som utsätts. Men detta är en match vi inte har råd att lämna på walkover.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.