Demokrati

Vad ska ske när de sista överlevarna är borta?

2012 bötfälldes franska Front Nationals dåvarande ledare Jean-Marie Le Pen för att ha förringat Förintelsen. Böterna avskräckte inte, fler uttalanden följde och till slut fick dottern Marine – som nu hoppas vinna franska presidentvalet – nog. 2015 bröt hon fullständigt med fadern. I måndags lämnade hon även partiet, i hopp om att timeouten ska ge ytterligare skjuts mot toppen.

”Jag uppmanar alla att gå igenom bevisen för Förintelsen. De flesta är övertygade att det finns tonvis med bevis, men när man går igenom det blir det inte alls så tydligt längre. Kolla alltid allting”. 

Detta skrev den islamfientliga debattören Ingrid Carlqvist på sociala medier förra veckan. Uttalandet nådde mig på Yom Hashoah, Förintelsens minnesdag 23-24 april – just som ett hundratal människor kippavandrade i Umeå till följd av den ökande antisemitismen där.

Misstron mot Förintelsens omfattning känns tröttsam, särskilt på dess minnesdag. Det är som att återkommande ifrågasätta om jorden verkligen är rund.

Förintelseförnekare brukar föredra nazister framför judar men att misstro är att misskreditera nazisternas ordningssinne. Den som vill granska Förintelsen sitter snart och läser prydliga kolumner, namn och datum i oändliga rader. Oändliga – i ordets hela bemärkelse. 

1939 hade Polen 34,8 miljoner invånare, varav 2,5 talade jiddisch som förstaspråk. 1946 hade befolkningen minskat till 23,9 miljoner och jiddisch talades inte mer. 

När jag inte kan sova brukar jag gå in på en hemsida över judiska begravningsplatser i Polen. Den polskkunnige kan klicka på varje stad och byhåla som har eller har haft en judisk begravningsplats (på hemsidan finns nästan sjuhundra), se fotografier, läsa när de första judarna flyttade in i respektive stad och hur många procent av befolkningen de så småningom utgjorde. I Bialystok, en av Polens största städer, byggdes den första synagogan 1693. År 1912 var 75 procent av befolkningen judar och staden kallades ”det nordliga Jerusalem”. Efter kriget var staden så gott som tömd på judiskt liv. Samma sak utspelade sig över hela landet, och i Europa. Överallt spökstäder och tomma lägenheter.

Man behöver inte vara en skicklig researcher eller bra på huvudräkning för att inse att siffran ”sex miljoner judar” inte är mycket att ifrågasätta. Om någon fortfarande tvivlar finns Yad Vashem i Jerusalem att besöka. Det är både myndighet, museum, monument, arkiv och forskningscentrum. Åk nästa Yom Hashoah. Det finns inget mäktigare än att se hela Israel stanna upp – även mitt på motorvägen – för att hålla två tysta minuter och minnas de mördade.

Annars räcker det att besöka ett judiskt sjukhem här i Sverige och prata en stund med de dementa damerna. Hur räknar man dem som inte finns? Kanske genom att möta blicken när damerna gång på gång upprepar historierna om sina småsyskon som inte fick leva.

När jag träffar överlevare undrar jag vad som ska ske när de är borta. Kommer förnekarna också att gå vidare eller blir de etter värre?

Nästan en och en halv miljon barn dog i Förintelsen. För något år sedan fanns det sedan krigsslutet för första gången lika många judiska barn i världen igen. Jag ser på min ettåring – hon som liksom Hitler föddes 20 april – och tanken svindlar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.