Vad händer med Stures tafsande på servitrisen?

Det är sällan man får bevittna ett sådant politiskt jordskred, med reell potential att faktiskt förändra saker. Friheten kommer att öka för kvinnor, tack vare #MeToo. Rörelsen har potential att vara det viktigaste som hänt jämställdheten på åratal. 

Men det är också en rörelse med blinda fläckar. Den vanligaste formen av sexuella trakasserier i arbetslivet utförs enligt Arbetsmiljöverket inte av kolleger eller chefer, utan av andra personer man kommer i kontakt med genom jobbet – kunder, brukare, etcetera. Den yrkesgrupp som oftast bli utsatt för sexuella trakasserier på jobbet är undersköterskor. Var fjärde undersköterska har utsatts. Det är en hisnande siffra. Även andra yrkesgrupper inom vård och omsorg är ofta utsatta, liksom butiksbiträden och kundservicepersonal.

Det är för övrigt grupper som i jobbet även ofta hamnar i konflikter eller blir utsatta för hot eller våld. Men bland de yrkesgrupper som hittills gjort branschvisa upprop finns en dominans av högskoleutbildade. De som hittills pekats ut offentligt är framför allt mediekändisar och politiker. Varje enskilt fall av övergrepp är oacceptabelt och bör uppmärksammas. Men det är en minoritet av Sveriges kvinnor som jobbar i någon av dessa branscher.

Icke desto mindre kan vi vänta oss att #MeToo kommer att ha en avskräckande effekt. Det är en stor förtjänst och bidrar till ett friare arbetsliv för många kvinnor. Utan det mediala rastret hade det antagligen aldrig blivit så. Ett antal förövare, och andra i deras spår, hade kunnat fortsätta med övergrepp och maktmissbruk. 

Men det mediala rastret går inte att tillämpa på alla delar av yrkeslivet. Faktiskt bara en mindre del. Vi kommer aldrig få se löpsedlar om hur restaurangbesökaren Sture tvingas till avbön för att han tafsat på servitrisen, och omsorgstagaren Allan kommer aldrig kunna nekas den omsorg han behöver, oavsett hur han beter sig mot personalen. När det är andra än chefer och kolleger som är förövare finns ingen att sparka. Och när det handlar om helt vanliga okända människor är det inte heller medialt intressant. 

Därför är den mediala komponenten, som är en så bärande del av kraften i #MeToo, för de flesta kvinnor ett klent vapen i kampen mot sexism och övergrepp. Utöver det finns även andra problem med den snabba förskjutning i etablerad medias syn på namnpublicering som verkar ha skett de senaste veckorna. Svansen av hat och dödshot som numera alltid följer på all typ av negativ medial uppmärksamhet är ett. Ett annat är att även förövare har anhöriga, som vanligen är helt oskyldiga men lider stor skada av det mediala drevet, ofta i åratal framåt.  

Rörelsen #MeToo bygger på det mediala drevets logik. Det förtar inte de många goda saker som otvetydigt uppnåtts – men det gäller fortsatt att medielogik i sig inte har någon rättviseagenda. Medielogiken gör strukturer till individuella fall, söker det sensationella, är blind för klass. Den kan ta oss en bit på vägen men nästa gång lika gärna vända sig emot oss. För verklig jämställdhet behövs mycket mer. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.