Arbete

Vad händer när personalen flyr från kommunen?

Förra året lämnade över 2 000 av Malmö stads tillsvidareanställda. Varje gång någon väljer att sluta skärps situationen ytterligare för de som är kvar. Personalkrisen i välfärdsstaten är en olustig snabbkurs i pengars begränsade makt.

På nätet cirkulerar en liten film som är obehagligt tankeväckande. En rad med dominobrickor står uppställda i storleksordning. Den första brickan väger bara några gram och är så liten att den placeras dit med pincett. Steg för steg blir brickorna större – den sista brickan väger tiotals kilo. Så får den första minimala brickan en knuff och faller på sin något större granne, som i sin tur faller på den ännu större brickan bredvid. Lavinen sätts i rörelse.

Det är de där dominobrickorna jag börjar tänka på när jag läser Sydsvenskans rapportering om den omfattande personalflykten från Malmö stad.

Förra året lämnade över 2 000 av kommunens tillsvidareanställda. Var nionde anställd sade upp sig, konstaterar Sydsvenskan. Det är en brant ökning från året innan och personalomsättningen ligger på rekordnivå.

Föga förvånande är läget som värst i yrken med legitimationer och reglerad yrkesbehörighet. Över 20 procent av socialsekreterarna slutade. Samtidigt var mer än hälften av socialsekreterarna på socialjouren sjukskrivna.

Det omedelbara rekryteringsbehovet av förskollärare ligger på mer än fem gånger normalnivån. Kommunalrådet Carina Nilsson (S) säger att kommunens behov är så stort att de skulle kunna anställa varenda förskollärare som utbildas ända upp till Växjö. Behovet av nya lärare är så akut att det ansvariga kommunalrådet förra vintern berättade hur han vaknar fyra på morgonen av oro över hur det ska gå. Samtidigt är det dessa personalgrupper som är mest benägna att sluta.

Malmö må vara ett extremfall, men trenden syns i fler reglerade yrken. Personalkrisen i polisen blir allt allvarligare. Här har andelen poliser som lämnar yrket ökat med 456 procent på fem år, skriver Aftonbladet som återger uppgiften från Polisförbundet. I Region Väst är polisbristen nu så akut att bemanningsproblemet för första gången har utlysts som en särskild händelse.

Delvis skulle man kunna säga att det som pågår är en olustig snabbkurs i pengars begränsade makt. Ibland tycker jag att debatten har präglats av en lättsinnig bild av hur budgetanslag närmast skulle vara ett slags magisk sand som man bara behöver hälla upp i tillräcklig mängd och blåsa lite på, så förvandlas de genom ett trollslag till utbildad, drillad personal redo att träda i tjänst.

Nog är budgetanslag väldigt viktiga. Men på kort- och medellång sikt är ändå den verkliga begränsningen tillgången till behörig, erfaren och motiverad personal. Att tillverka poliser, lärare och socialsekreterare som är duktiga och skickliga tar åratal och ingen budgetsatsning kan ändra på den elementära faktorn. Och om utbildningarna skalas upp så kraftigt som nu krävs kommer man gissningsvis också märka att även utbudet av lämpliga sökande till utbildningsplatserna är en ändlig resurs.

Visst spelar pengar och lönelägen stor roll. Inte minst styr det var de undertaliga lärarna och socionomerna väljer att jobba. När löneutvecklingen är dålig tappar fler sugen och nyrekryteringen blir svårare. Men i slutänden tycks helt enkelt inte tillgänglig personal och arbetsuppgifter stå i någon rimlig balans. Så väljer ännu en att sluta, situationen skärps ytterligare för de kvarvarande.

Problemet blir självförstärkande. Den ena dominobrickan knuffar till nästa och kraften i kedjereaktionen blir allt större. Jag förstår kommunalråd som får sömnsvårigheter. Just nu ser utvecklingen otäck ut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.