Hur hantera barnäktenskap i Sverige? Hela debatten

Vad är viktigast? Batong- och symbolpolitik – eller utfallet?

Förra veckan släpptes en broschyr om barnäktenskap av Socialstyrelsen. Av reaktionerna att döma hade många hellre sett en utskällning i textformat – men hur hade det hjälpt den sextonåring som nyss kommit till Sverige utan andra kontakter än sin make?

Förra veckan släpptes en broschyr om barnäktenskap av Socialstyrelsen. Den fick snabbt kritik och drogs tillbaka. Det är faktiskt obegripligt. Det var förvisso omdömeslöst att låta några glatt tecknade barn pryda framsidan av en broschyr med titeln ”Information till dig som är gift med ett barn”, men innehållet i broschyren var glasklart. Den första rubriken var ”Barnäktenskap är förbjudet i Sverige”, den andra sa att vårdnadshavare (inte make) ansvarar för ett barn och den tredje att det är brottsligt att ha sex med barn under 15 år. Och så vidare.

Av reaktionerna att döma hade många hellre sett en utskällning i textformat – men hur hade det hjälpt den sextonåring som nyss kommit till Sverige utan andra kontakter än sin make? Socialtjänsten har i uppgift att hjälpa barn som far illa, men det är inte förbjudet i svensk lag att som vuxen bo tillsammans med en minderårig. Socialtjänsten måste alltså jobba på ett annat sätt för att utröna vilka relationer en vuxen och ett barn har, och vilka insatser som behöver göras. Broschyren var till för att informera om lagen och vilka rättigheter barnet har.

Frågan är vad som är viktigast – att se till att barn inte lever i äktenskap, eller att markera väldigt tydligt att man är emot att barn lever i äktenskap? Det verkar som att det faktiskt kan finnas en motsättning här.

Låt oss göra en jämförelse. Täckningsgraden i det svenska vaccinationsprogrammet är hög, cirka 96 procent. Att vissa trots allt inte vaccinerar sina barn är ett skäl till att det ibland sker lokala utbrott av farliga sjukdomar som mässling. Det är allvarligt, inte minst eftersom alla inte kan vaccinera sig, exempelvis nyfödda eller personer med vissa sjukdomar.

Därför lyfts ofta förslag om att vaccinationer borde göras obligatoriska. Jag har hört många uppröras över att BVC frågar om vaccin istället för att helt enkelt påbjuda det. Internationellt sett saknas dock tydliga samband mellan lagstiftning och faktisk vaccinationsgrad. Det finns många länder med obligatorium där färre vaccinerar sig än i Sverige.

Statsepidemiolog Anders Tegnell har kallat förslagen om obligatorium kontraproduktiva, och menar att den höga vaccinationstäckningen i Sverige bygger på frivillighet och förtroende mellan föräldrar och barnavårdscentraler. Tvingande lagstiftning riskerar att hota just det förtroendet. När Folkhälsomyndigheten kartlagt grupper som mer sällan tar MPR-vaccinet (mot bland annat mässling) lyfter de antroposofer i Järna, personer med somalisk bakgrund på Järvafältet i Stockholm samt papperslösa. Vad gäller de två första grupperna bedöms just misstro mot vaccinet vara en viktig orsak och vårdpersonalens attityder bedöms som avgörande för att få upp vaccinationsgraden.

Det låter förstås flummigt att prata om ”förtroende” och ”det offentligas bemötande”. Men återigen – är det viktigare att hålla vaccinationsgraden uppe, eller att extremt tydligt markera att man tycker att en hög vaccinationsgrad är viktig?

I tider av batong- och symbolpolitik blir den frågan allt mer trängande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: