Demokrati

Vad vi måste lära oss av britternas val

Det finns flera lärdomar att dra av det brittiska valet. Den viktigaste av dessa handlar om utmaningen för den anständiga mitten i politiken, och att den måste hitta ett svar på rädslans politik och nationalismens spöke som nu går genom Europa.
Krönika

I eftersvallet av det brittiska valet och det stundande partiledarvalet i bland annat Labour kommer analyserna om vart Labour skall gå att dugga tätt.

Varför lyckas inte Labour? Partiet gick för långt åt vänster, kommer standardsvaret att bli från de experter som i val efter val för socialdemokratin till nederlag.

En annan förklaring till Labours nederlag mot Tories är naturligtvis missnöjet med ett pampigt och egenkärt Labour i Skottland. Partiet uppfattas där, precis så som många svenska S-fästen och M-fästen riskerar att uppfattas: lite självgott. I Skottland dock med tillägget att partiets vägval - att i folkomröstningen om självständighet i fjol gå samman med ärkefienden Tories för att behålla unionen med Storbritannien – inte accepterades av partiets väljare. Med ett skotskt Labourparti som i många år har tagit sina väljare för givna och gjort upp med arvfienden fanns det plötsligt ett trovärdigt alternativ som kämpade för varje valkrets: SNP. Den skotska nationalismen är mångt och mycket en vänsterkritik av Labour.

En ytterligare förklaring är också att misslyckandet från tiden med Blair kom ikapp partiledaren Ed Miliband. Jag tror man kan säga att årets brittiska val motsvarar 2010 års svenska riksdagsval. Först nu blev nederlaget för fem år sedan tydligt. Problemen med New Labour var inte förmågan att vinna val (den var utmärkt), eller förmågan att efter 18 års thatcherism 1997 återvinna medelklassens förtroende. Problemet var vad man gjorde med makten.

Labour lyckades inte mellan 1997-2010 skapa en ny systemlogik som kunde motsvara Thatchers privatiseringar av till exempel bostäder och krossande av fackföreningarna. Medan den europeiska högern blivit mästare på att bygga system har deras socialdemokratiska motsvarigheter tappat den förmågan. New Labour under Tony Blair fortsatte till största delen längs samma väg som Thatcher, om än med ett mänskligare ansikte.

Ed Miliband var knappast heller en klockren ledare. Trots mina politiska sympatier syns det klart genom rutan att Cameron är en större politiker. Allt medan Miliband flackade med blicken, slutkörd efter fem års hatkampanj i de brittiska tabloiderna.

De socialdemokratiska och kristdemokratiska välfärdsstaterna var nationella projekt som på ett unikt sätt också lyckades hantera behovet av nationell stolthet.

I dag går nationalismens spöke genom Europa, men utan en socialdemokratisk uttolkning. Dessa stämningar är ofta i någon mening reaktionära, men de finns där som en identitet att hantera.

Finns det ett politiskt projekt i något land i EU som har tagit sig an de stämningarna och som har lyckas bygga en stark solidaritet av den? Jag kan inte svara ja på den frågan.

Kanske utryckte det brittiska valets största förlorare detta uppdrag vackrast i fredags, i samband med sin avgång. Nick Clegg, avgående partiledare för Liberaldemokraterna sa: ”En sak synes vara klar, här och över hela Europa, liberalismen står inte stark emot en politik för rädsla.”

Det är detta den anständiga mitten i politiken måste lära sig att hantera.

En sak synes vara klar, här och över hela Europa, liberalismen står inte stark emot en politik för rädsla.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.